CuriosityAndTheCats

Det är lustigt med tid. Ibland flyger den iväg, veckor i sträck kan bara försvinna. Oftast är det väl för att man har roligt. Men det behöver inte vara så, det kan ju även vara så att man inte hinner med allt, att tiden inte räcker till allt man vill göra. Ibland är det tvärtom. Man har oceaner av tid, man badar i den. Men kan inte komma på något att fylla den med. Eller så kommer man på en massa saker att fylla den med men man inser att man inte vill fylla sin tid med just dom sakerna. Och då har man tom tid igen. Och tom tid tar upp en jävla massa tid. Av någon anledning hinner man inte med något alls.

Just nu har jag tid i mängder. Jag har även tusen saker att fylla den här tiden med. Men jag vill inte. Så enkelt är det.

J överraskade mig idag genom att ringa och säga att hon ville gå på stan. “Gå på stan” är någonting vi inte direkt håller på med om vi inte har ett mål med det. Kaffe oftast. Händelsevis var jag redan på stan och shoppade upp presentkortet som min mamma gett mig på födelsedagen. Dyr hudvård skulle jag aldrig köpa för mina egna pengar. För mammas går det bra.

J dyker upp och hade jag varit lagd åt att skämmas för andra hade jag kanske skämts lite över J då. Eller inte över J. Över J:s byxor. Dessa par ursäkter för ett par mjukisbrallor ser ut som om någon använt dom flitigt i tio år för att sedan gräva ner dom i ett hål, täcka över och sen plocka upp dom efter två år och ta på sig dom utan att tvätta dom först. Men hon älskar dom, det är ingen mening att säga något. Och hon är cool nog att komma undan med dom för det mesta.

Hon påstod att hon skulle köpa underkläder i förvissning om att jag har svårt att titta på när andra handlar. Mycket riktigt hittade jag en jacka medans hon lömskt stod och petade på ett par trosor. Jag tänkte verkligen inte köpa dom med motiveringen att jag faktiskt inte har råd men i vanlig ordning så vann shoppinglusten över viljan att kunna äta resten av månaden. Väl i kassan hann jag inte reagera innan hon hade betalt jackan åt mig med ett “grattis i efterskott”. Jag har faktiskt inte ens tänkt på att hon inte hade gett mig nån present. Jag har försökt låta bli att tänka på att jag fyller år överhuvudtaget.

Så jag började nästan grina igen. Och rodna. Helt stört. Jag rodnar inte och jag grinar inte heller. Måste sova ut en natt.

Men jag blev jätteglad. Tack!

D var här och hälsade på igår med sin hund Tage. Tage är ny i familjen som adoptivson/jourhemsplacerad. Tanken var att dom skulle sova över här inatt vilket dom på sätt och vis också gjorde, förutom att ingen sov.

Tage har träffat, som vi vet, en katt förut och varit helt cool med det, nemas problemas. Så det skulle ju gå bra antog vi fast mina katter är ytterst misstänksamma mot hundar, med all rätt. Katterna har väl på det hela tagit situationen lugnt, dom har suttit stilla och betraktat denna uppenbart utvecklingsstörda varelse med upphöjt lugn och ett och annat fräs när han kommit för nära.

Tage däremot har spenderat natten i sängen, som en propeller. Han har haft hundra procent av sin lilla kropp totalt fokuserad på att kolla vart katterna är, gå nära katterna för att sen rusa tillbaka, upprepa några hundra gånger och ni greppar situationen. Han har inte varit hotfull mot dom, bara nyfiken, på ett närgånget jobbigt sätt. D fick tillslut Tage stilla men på det stora hela har det inte sovits mycket här inatt.

Inatt heller, tre nätter i rad nu. Wonderful.

Vad driver någon, hund eller ej, att kasta alla sociala hintar såsom fräsande, obesvarade sms, klor eller ignorerande av telefonsamtal åt sidan och bara fortsätta? När den mottagande delen av sällskapet är uppenbart ointresserad av umgänge? Jag fattar inte. Så skulle en katt aldrig göra.