CuriosityAndTheCats

Att skriva om min låtmani igår fick mig att komma ihåg alla blandband jag brukade spela in. Jag gav ofta bort dom för att jag tyckte dom passade på någon. Jag hade glada blandband, deppiga blandband, blandband för stranden, ett annat för stallet osv osv. Hur många som helst. Hur viktigt det var att få till den rätta mixen, speciellt om det skulle ges bort. Att räkna ut hur långa dom var för att ingen låt skulle bli kapad mitt i. La ner alltihopa när cd:n totalt hade tagit över och ingen längre hade bandspelare. Men det finns en ikon på min dator som heter “cd-brännare” så jag antar att jag kan bränna skivor då? Jag har inte provat.

Fick frågan igår om vad det betydde att jag spelade “Apologize” om och om igår. “När tjejer gör sådär betyder det ALLTID något” hävdade han tvärsäkert. Mjo…så är det kanske. Men låten och texten behöver ju inte alltid matcha vad låten betyder för lyssnaren. Och i det här fallet matchar det inte alls.

Men jag måste nog köpa lite tomma skivor och se om jag kan bränna skivor igen. Jag älskar att ge bort blandband. Och blandband låter bättre än blandcd så det får fortsätta heta så. Och efterssom jag var millimeter från att bli överbackad av en lastbil igår när jag gick till jobbet (Med ipoden på högsta volym och tittandes på mobilen. I ärlightens namn var det väl jag som gick rakt in i den backande lastbilen men den är hårdare än jag) så kanske jag borde spela in en åt mamma också. Så slipper hon använda sin egen miserabla samling vid en eventuell begravning.

…om jag, om en sisådär 15-16 år står på ett dansgolv med mascaran på väg åt samma håll som brösten står och porrdansar till MC Hammers “Cant touch this” efter att ha tagit mig en redig rödvinsfylla på bekostnad av barnbidraget. Nödavliva mig då. Snälla.
För att betrakta ett gäng ganska sköna kvinnor inleda med en soft, trevlig middag och avsluta på ovanstående vis får mig att vilja peta ur mina ögon med den lilla kniven på vinöppnaren. Eller sticka in skruven i örat tills det krasar.

I övrigt har jag idag plågat min kära kollega Svettis med att spela “Apologize” på repeat i en timme medans vi öppnade krogen. Svettis och jag har spenderat i princip varenda lördag ihop sen jag började jobba på krogen för 9 år sen och är van vid min mani när jag får för mig att en låt är alldeles underbar. Han låter mig alltid hållas. Som en tålmodig förälder ler han bara krampaktigt när jag ljuger “men bara EN gång till”. För han vet att jag alldeles snart kommer börja hata låten på grund av att jag spelat den om och om igen. Som mycket annat jag sysslar med följs alltid min kortvariga mani av avsmak.

Redan när jag var nio år gammal utvecklade jag (och pappa) en livslång avsmak för Magnus Uggla genom att spela in “Jag mår illa” över ett helt band. Gång efter gång, a och b-sida. Och sen bära med mig bandet vart jag gick och spela det överallt. Hemma, i bilen, i stallet. Dag tre fick jag en freestyle av pappa. Samma dag tröttnade jag på bandet. Såklart.