CuriosityAndTheCats

Alltså, det här med att be om ursäkt är inte min starka sida. Enda gången jag ber om ursäkt och faktiskt låter som om jag menar det är när jag egentligen inte menar det alls. Det är superbarnsligt och fjantigt men ordet förlåt är skitsvårt att få ur mig. Dom gånger jag faktiskt menar det så är det som att jag skulle slå mig själv i ansiktet, hårt. Skitsvårt alltså.

Men du parkeringstanten, förlåt att jag kallade dig fetröv när du gick efter att ha gett mig böter. Du har ju förmodligen inte valt din överdimensionerade rumpa själv, nån pressade väl ner kakorna i halsen på dig.

Skulle handla lite vin idag, när det var dags att betala var jag framme med leget snabbare än blixten. En gång frågade han i kassan inte efter leg, det tänker jag inte riskera en gång till, jag lever gärna vidare i illusionen att någon tror att jag är under tjugo. När han, pliktskyldigt, hade tittat på mitt körkort gav han mig en tablettask. “Sån får man om man visar leg frivilligt”. Ja men tack då systembolaget, när era varor har fått mig att lukta vintant på söndag kan jag ju bara knapra i mig en ask minttabletter från er, det var snällt tänkt.