CuriosityAndTheCats

Tänk att lite bullar och pepparkakor kan ha en sån magisk effekt på en dag? Och tänk att mekaniker är så tokiga i sötsaker. Alla för kördugligheten akuta problem på bilen är fixade mindre än ett dygn efter min lilla olycka. Dessutom slipper jag ringa runt efter nya stötfångare.

Du tjejen, jag fixar det där, jag får ett bättre pris än dig. Ring på måndag.

Tack vare några pepparkakor och en vetekrans. Inte illa.

Mina beslag som jag akut behöver för att laga boxdörren innan Hugo dyker upp finns inte visade det sig efter fyra byggvaruhus. Nerslagen i skorna och nästan vid bilen kommer killen från byggvaruhuset springandes över parkeringen med papper och penna.

Rita hur du vill ha dom, jag fixar dom åt dig, kan nog smida till nåt, du kan hämta dom imorgon.

Han hade lika gärna kunnat kommit ridandes på en vit häst, sån räddare i nöden var han. Han borde ha medalj.

Så idag har ett gäng killar i blåkläder räddat min dag och hela helg. Det tackar vi alldeles särskilt för.

Kan inte annat än tycka att det är snudd på omänskligt att behöva kliva upp vid den här tiden på morgnarna. Kallt och mörkt. Nysnön lyser dock upp lite. Men bilen måste fixas nu och när jag nu lyckats snyfta till mig att grabbarna på bildemonteringen jobbade över igår för att montera bort nya bakljus från en annan bil åt mig tills öppning idag är det väl bäst att vara där.

I karmasyfte är det nog också bäst att handla med sig bullar åt dom.

Och på tal om karma så fattar jag inte att jag inte ligger på plus redan vilket jag uppenbarligen inte gör. Igår innan jag la mig hade det slutat snöa. Pratade med D samtidigt som jag tittade ut på parkeringen och dom översnöade bilarna. Tanken slog mig att det vore roligt att gå ut mitt i natten och skrapa allas rutor. Tänk vad glada dom skulle bli av att komma ut till isfria bilar tidigt på fredag morgon. Jag gjorde det dock inte, det är väl kanske det som gör skillnaden.

Men bara tanken borde ge pluspoäng på karma-kontot?

..kan ärligt talat bara dra åt helvete.

Allt har gått fel. Inget har fungerat. En enkel shoppingtur resulterade i kraschad bil och fortfarande två tomma händer. För ett enkelt jävla beslag som tre byggvaruhus inte har hemma.

Bilen, som inte var snygg från början men åtminstone körduglig (nåja, till ombesiktning i alla fall) är helt sabb på vänstra bakre hörnet. Lyktor och kofångare åt helvete. Och det var faktiskt det sista hela hörnet på den där bilen. Bilens snygg-sida så att säga. Inga repor eller parkeringsskador, tills idag. Kan inte ens skylla på någon annan, det var jag som halkade på kopplingen och backade in i en vägg. En vägg! Overkligt…

Så idag bad torsdag mig dra åt helvete.

Well then fuck you too torsdag!

Jag kommer vara här imorgon, det kommer inte du.

C the fatcat är satt på diet.

Mycket ouppskattat.

Han är numera total ointresserad av allt som inte har med mat att göra. Vill inte kela, vill inte leka och vill inte gå ut. Han vill äta.

Maten är utbytt mot dietfoder och ransonerad. Men som vanligt så kommer det nya bekymmer. Nu har han börjat hetsäta. När han hetsäter äter han så fort att han börjar må dåligt. Han kräks inte men det låter nära. Upprepar sig varje dag.

Herregud.

Hade jag velat mata någon med en tugga i taget hade jag skaffat barn eller tagit jobb som personlig assistent. Men icke. Så på morgonen har jag spenderat alldeles för mycket tid med att pö om pö portionera ut C:s frukost. Som om jag inte hade bättre saker för mig på morgonen. Vakna till exempel.

Och vart jag går stirrar han på mig. Som en fet unge med godisförbud tittar han på mig med hjärtskärande sårad blick varje gång jag häller upp fem kulor lightfoder i den ödsliga matskålen. Finner inte ord för löjlig hela grejen är. Katt med bulimi? Bara i min värld…

…har små städer stora öron.

Ibland är det störande, ibland rent av sjukt jobbigt och ibland gör det mig full i skratt.

Idag var det lite lustigt.

Apatin är väck, energin har återvänt. Nu är det tiden som försvinner, fort, fort går det och jag hinner inte riktigt med. Sömn står inte högt på priolistan men är dock nödvändigt, eller hur?

Jag skulle kunna åka på shoppingtur. Jag älskar att handla och jag har legitima skäl att inhandla saker. Jag behöver dom helt enkelt.

Jag skulle kunna städa upp det kaos jag kallar hem.

Jag skulle kunna ringa någon och fika eller dylikt.

Jag skulle kunna svara i mobilen när den ringer.

Men apatin slog till. Luften gick ur mig. Den gör ofta det när saker inte blir exakt som jag vill exakt när jag vill det.

Så jag surar istället. Dricker kallt kaffe och röker för många cigaretter. Slösurfar. Slöbloggar. Väntar på att apatin ska ersättas av energi, det kommer ju hända så småningom.

Lika dåligt tålamod som jag har när saker går fel har jag för att sura.

Sitter här och har lite ångest för att jag inte åkte ner och hämtade den stackars Hugo i Söderhamn. Men vid närmare eftettanke så var det nog klokt att låta bli.

Främst för att jag inte kan klona mig och vara på två platser samtidigt och jag måste vara på jobbet ikväll. Dessutom hade jag blivit tvungen att skaka fram en hästtransport och sällis ner. Sällis med hästvana. För bara en så simpel sak som att få punka kan utvecklas till ett smärre helvete om man står ensam med okänd häst på motorvägen i mörkret och kylan.

Så nej, det var nog rätt beslut att vänta. Men jag känner mig likväl lite lurad.

Hade fått sms mitt i natten (sånt väcker inte mig. bomber väcker inte mig.) Läste det nyvaken. Fattade först ingenting. Stod något om något som var fantastiskt bra och varade i fyra timmar. Min sömndruckna hjärna klarade inte av att tolka det här på rätt sätt förrän efter en kopp kaffe.

Wyclef Jean hade en klubbspelning på Cafe Opera inatt. Måste ha varit den min vän syftade på. Eller så har han haft annat skoj? Either way så lät det ju kul..

Nu funkar plötsligt ingenting.

Från total kontroll till total nollkoll. Jag vet inte när Hugo kommer. Inte blir det på torsdag i alla fall. Den bokade hästtransporten var tydligen inte så bokad så valet stod mellan att blåsa ner med egen trailer till söderhamn imorgon och möta honom eller vänta till nästa vecka. För till Söderhamn gick det tydligen bra.

Men det funkar inte för mig. Alls. Så nu kommer Hugo antingen till helgen eller torsdag om en vecka.

Jaha. Värdelöst. Känner mig som ett barn som vaknat dan före julafton i tron att det ÄR julafton för att sen bli hopplöst besviken.

Startar december tidigt och dränker sorgen i lite glögg. D tyckte den var äcklig så jag får dubbel.

Alltid något.

Ibland händer ingenting. Lite mer ingenting…ingenting och sen…allt. Samtidigt. Har flytt från ringande mobiler, kontrakt, spåninköp och vuxenpanik i en kvart nu. Sitter här med en kopp kaffe.

Min stund.

När jag har samlat mig ska jag åka och inhandla spån, torv och kraftfoder. Hugo ska få kvarta i syrrans stall på obestämd framtid och behöver lite sängkläder och käk. Många kilo att bära men bra tjej reder sig själv och en hästjej räds inte några 50-kilos spånbalar. Och jag visste väl att det var en bra ide att behålla den otymbliga kombin istället för att byta ner sig till en toyota starlet eller dylik småbil.

Kontraktet tittar på mig där det ligger bredvid datorn. Vågar knappt titta tillbaka. Jag undrar just vad jag har köpt jag…kommer det en åsna eller en liten guldklimp? Tiden får visa..

Måste försöka få tag på en spårlöst försvunnen hästlastbil-chaufför som bör befinna sig någonstans i värmland för att plocka upp mitt nyförvärv imorgon. Frågan är när Hugo kommer? För det har såklart korvat ihop sig på jobbet och jag sitter inte i läge att tacka nej till arbetstimmar nu.

Orden sitter långt inne nu, strax under panikfjärilarna. Bloggen får lida tills jag samlat ihop mig själv och mina djur.

Så där står man. Man har tackat nej till elefant-piller från fina doktorn och hävdat att man har receptfri dito hemma. Med tablettkartan i handen kommer osäkerheten.

Acura? Är det allergimedicin eller avmaskningsmedel till katterna?

Jag måste ha mognat. Hade det varit ett par år sen hade jag dödsföraktande ätit pillrerna och funderat efter. Gör först och tänk sen har liksom alltid varit ett oönskat tema i mitt liv. För när man ständigt handlar först och tänker sen blir det så himla omöjligt att kasta om det, säger emot sig själv.

Ett snabbt gågglande visade att det var allergimedicin. Skönt. För om jag har mask i magen vill jag nog helst behålla den. Det kan vara den enda som skiljer mig från fetman. För träna är helt enkelt bara för trist i längden. And I dont do walking.

Prickarna har börjat ge vika. Svullnaden är väck. Kvar är rivsåren jag orsaktat mig själv i sömnen trots ett försök att sova med kläder på kroppen. Obehagligt. Kläder alltså, i sängen. Rivsåren också förvisso, men dom läker väl snart.