Granne med kärleken bor sorgen.
När min pappa levde fnös han åt fars dag. Han tyckte hela grejen var lite fjantig, han var ju pappa 365 dagar per år, varför skulle det fjantas runt just den här dagen? Gud nåde oss syskon om vi köpte någon present. Men bjuda oss på pizza eller china-middag gick an, inte för att det var fars dag men för att han var vår pappa och barn behöver ibland bli bjudna på söndagspizza, hur stora dom än är.
Därför vet jag att tanken på att jag just den här söndagen dom senaste fyra åren har stått på en minneslund och snyftat bara skulle göra honom lite irriterad. Så i år tänker jag låta bli.
Idag har jag även varit och hejat på J och hennes Röda Fara på hopptävling. Som en stolt mor har jag stått och applåderat dom över mållinjen. Men även det här väcker sorg. För världens vackraste lilla häst saknas.
Den lilla bruna hästen med lejonhjärta och glimten i ögat. Min Donna som förmodligen kommer ha hastighetsrekordet in på Näsets stallplan för alltid. Hoppas jag, stallägarna och ridskoleungarnas mammor.
Så pappa, jag gör en deal med dig nu. Jag tänder ett ljus här hemma istället så ger du min häst en morot från mig däruppe i himlen, ok?
