Ibland bara ligger det i luften. Dom där kvällarna då man redan när dom första bargästerna trillar in vet att det kommer bli en bästa fall knepig kväll.
Överladdning. För högt, för gällt och för krystat.
Som den gapiga killen som på ett ställe med tre barer och sex bartenders anser att jag är puckad som måste fråga vad det egentligen är vad han vill ha när han viftar med ett glas med två halvsmälta isbitar i botten och vill ha “en till”. En till vaddå? Jag har aldrig sett dig förr och ännu mindre serverat den drink du slurkat i dig.
Do I look like fucking Saida?
Av den svagt rosa nyansen på slatten isvatten i botten på glaset gissar jag att det var en röd drink, ger honom en röd drink och tar betalt. Gaphalsen blir för tillfället nöjd. Jag har tappat ytterligare lite tro på mänskligheten.
Samma kille tycker en timme senare att det är en bright idé att oprovocerat skrika förolämpningar åt dörrvakterna på sin väg ut. Bra tänkt där. Jag gapar lite åt dom tre stora killarna med handklovar och som faktiskt har någon slags koll på vem som kommer in genom dörrarna i fortsättningen.
Smart.
Eller människan som blir vansinnigt upprörd av att få den ölsort han beställt på flaska istället för fat. Av den väldigt simpla anledningen att vi inte har den på fat.
Jag: Vi har den bara på flaska. Upprörd människa: Nej! Jag: Jo. UM: Men jag såg den ju! Jag: Men då såg du fel, kolla igen om du inte tror mig. Här tränger sig den upprörda människan ut från sin plats i barhörnan, tar sig fram till mitten av baren, pressar sig in och tittar på ölpumparna. Länge och noga tittar han. Upprörd människa kommer tillbaka: Du hade rätt? Jag: No shit Sherlock..UM: Va? Jag: Inget, fyrtiåtta kronor tack..
…och om jag kunde få tillbaka dom fem minuterna av mitt liv som du precis slösade bort så skulle jag vara tacksam..
Tur det finns roliga människor också. Hade jag bara kommit på någon hade jag skrivit om det. Men dom finns där, jag vet det. För jag var onekligen på ganska bra humör när jag åkte hem ändå.