…And the Oscar for best actress goes to..
Jag kan inte spela. Jag kan inte ljuga heller. Det är inte det att jag inte försöker, å nej, jag försöker. Men jag är ungefär lika svår att se igenom som ett glas vatten. Tyvärr.
I lördags, när jag i ett smått bakfullt tillstånd kommer till jobbet så möts jag i dörren av Exet, han skulle jobba med oss. Min attityd var välvillig. Mycket vatten har runnit under broarna och jag har inget emot att jobba med honom. Men att vara jag i bakfullt tillstånd är lite som att vara första vagnen i en bergodalbana, det går fort i svängarna så att säga.
För efter hej-kramen tittar han på mig och säger “Men vännen, ute igår? Du ser lite sliten ut” På en milisekund har all välvilja runnit av mig och jag fräser “Inte så j-la snygg du heller, klipp dig för fan” Varpå han börjar skratta. Jag börjar grina. När han sätter skrattet i halsen och ser rädd ut börjar jag skratta istället. Tittar på mig igen “Ja du behöver inte svara, du var definitivt ute igår.”
Skönt med folk som känner en. Och stabilitet är överskattat, eller?
