CuriosityAndTheCats

Jag är så himla uppe i mig egen lilla hästköparvärld att jag alldeles glömmer att gratta D för sitt nya jobb. Dom kommer älska dig. Älskar dom dig inte är dom dumma. Du är bäst.

Flow…

Sakta börjar det här sjunka in. Men jag kommer nog inte förstå riktigt vad jag gjort förrän Hugo står framför mig i egen, hög och pälsklädd person. Eller låg snarare, Hugo är ganska liten för att vara stor häst. Men jag är inte heller så stor, vi kommer nog bli ett fint par.

Omgivningens reaktioner är blandade. Allt från Du är ju för fan inte klok till lyckliga Grattis!

Imorgon står en tur till syrrans loge på schemat. Måste inventera vad jag egentligen har kvar sen förra hästen. Min högt älskade Pessoa Amo hoppsadel sålde jag ju i våras med motiveringen att jag ändå inte skulle ha någon häst. Smart. Fast den hade kanske inte passat Hugos rygg lika bra som den passar min rumpa ändå.

Så här sitter jag snart med en häst utan sadel och stallplats. Petitesser. Det ordnar sig.

Alltid.

Hejdå god ekonomi.
Hejdå sovmorgnar.
Hejdå sparkonto.

Hej Hugo.

Han gick igenom! Beräknas anlända onsdag nästa vecka. Frågan är bara vart, måste fixa stallplats, och det nu!

Jag är så j-la nervös. J är nog också nervös. Hon ringde och väckte med orden “Besiktad än?”. Glöm hej. Skit i godmorgon och annat onödigt. Det viktiga idag är huruvida mitt liv tar en oväntad vändning idag eller inte. Tankar som “vad fan har jag gjort” dyker då och då upp i huvudet. Genast slår jag bort dom.

 Ungefär som dom där sakerna på Gröna Lund där man med en klubba drämmer till små grodhuvuden som hoppar upp. Jag slår effektivt ner dom snabbare än blixten. Hade det varit på riktigt hade jag haft årets rekord.

Halv två ska Hugo träffa veterinären. Må han vara ohalt och fräsch. För i min hjärna äger jag redan en liten vit häst.

Wish me luck.