CuriosityAndTheCats

Idag heter min bästa kompis Bo. Jag kallar honom Bosse. Bosse är min personliga bankman och har sett mig genomföra en lång rad tvivelaktiga ekonomiska beslut genom åren. Trots att Bosse från första parkett har sett alla mina dåliga affärer (och tro mig, det är ett gäng) så blir han alltid glad att se mig.

Och jag fattar inte varför men han fortsätter låta mig låna pengar. Utan att ens fråga i vilken sjö jag tänker kasta dom i den här gången sätter han in dom på mitt konto och är gullig med räntan. Bosse anar nog vart det senaste lånet är på väg, he knows about the horses..men han ska ha all heder för sin avsaknad av frågor jag inte vill svara på. Han hade ju till exempel kunnat fråga om jag fortfarande har ett fast jobb. Det gjorde han tack och lov inte. Fast det har jag väl kanske…kind of.

För hästköp är i 99,9 % av fallen ren ekonomisk misär. Man köper inte hobbyhästar och tror att man ska tjäna någonting på det. För det gör man inte. Inte pengar i alla fall.

Men Bosse kanske ser den lilla Lutherska djävulen min något mer ekonomiskt sinnande far planterade på min axel i tidigt barndom. Hur mycket jag än försöker skaka bort honom så biter han sig fast. Lilla Luther ser till att alla mina räkningar alltid är betalda i tid. Oftast i förtid. Annars skriker han i mitt öra och plågar mig till vansinne.

Så Bosse kan känna sig trygg. Mina lån kommer betalas tillbaka om jag så ska låta bli att äta på kuppen.

…ingår det i morgonrutinen att slå på radion. P3. Avsaknad av ljud gör att jag inte vaknar.

Så även idag. Och medans tankarna rör sig i huvudet. “Är det här dumt? Slösar jag bort min tid? Jag skulle ju plugga” så intervjuar dom en kvinna på radion.

Hon ska tävla. För hon är tydligen bäst i norden på att prata baklänges. Och sjunga baklänges. När hon har avslutat Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne baklänges ler jag.

Jag slösar inte bort någonting. Inte jämfört med henne. Att bygga en identitet på att  kunna sjunga baklänges är dummare. Hur länge måste man egentligen öva för att kunna inte bara prata utan även sjunga baklänges?

…det går FÖR bra nu… jag litar inte riktigt på det här. Bakslag är ju liksom det som driver framåt. Nu går allt plötsligt enkelt och friktionsfritt och det skrämmer mig.

Min bankman var för positiv när det kom till ett litet lån. (Såå stort var inte sparkontot, och Hugo måste få en sadel)
Köpet har, hittills, gått smidigt. För smidigt. Jag borde ha prutat mer.
Biljetterna till Moneybrother var ju slut. Varför gick det så enkelt att fixa dom ändå?
Jag har inte försovit mig på flera veckor.

Och jag kan fortsätta. Men jag tänker inte blanda in andra i min karma-kris.

Men det kanske är så här det ska vara? Ibland ska det kanske bara funka? Bäst att njuta medans det varar.