Ikväll; Moneybrother och vin.
Nu; Tupplur på soffan.
Ärligt talat är han smällfet.
Men att sätta C på bantning är en psykisk påfrestning utan dess like. För när C inte får så mycket mat som han tycker att han förtjänar så ger han mig den skit han tycker att jag förtjänar. Detta innebär bland annat att klockan mitt i natten sätta sig bredvid mitt, sovande, huvud och skrika. När han konstaterat att jag är vaken, och sur, så springer han till matskålen och stirrar ännu surare ner i tomheten. Att jag stapplar upp och serverar några kulor lightfoder med skyhögt kilopris tycker han är väl futtigt.
Varje gång jag tittar på honom tittar han tillbaka med sårad blick och öronen bittert vinklade ut åt sidorna.
C:s syster, LillaC tar det med ro. Mat är inte prio ett i hennes liv, har aldrig varit. Vilket innebär en kamp för mig att hålla C the Fatso borta länge nog för att hon ska äta alls. Annars sitter hon och betraktar lugnt sin feta bror stjäla hennes mat mitt framför nosen på henne. Hon å sin sida är inte tjock alls, tvärtom är hon äntligen normal efter att efter sin 7-veckors rymning ha känts som ett skelett under all päls.
Hur det nu är verkar det här ha urartat till någon slags djurblogg. Jag ber om ursäkt för det. Eller det gör jag väl kanske inte, jag skriver vad jag vill och ni läser vad ni vill. Men just nu är jag lite för harmonisk och glad för att åstadkomma annat än fluffiga, lite rosa och söta inlägg.
Det kommer säkert gå över.
