CuriosityAndTheCats

Efterssom sköterskan på sjukvårdsrådgivningen tyckte jag skulle låta bilen stå hemma vid sjukhusetbesöket med motiveringen att jag eventuellt skulle få starka mediciner så blev jag ju tvungen att fråga sköterskan som kom med kortison-shoten om jag var körbar på den.

Sköterskan kvittrade glatt ja. Passade på att fråga om jag fick dricka vin på den. Sträng blick tillbaka. Frågade om det var att tolka som ett nej? Hon svarade nja.

Det tolkar jag som ett ja.

Hade verkligen tänkt hålla soffläge idag. Mest på grund av lepran. Men nu är prickarna mindre och inte lika ilsket röda. Inget som inte lite smink och soft belysning kan bota alltså. Med ganska många roliga ute och en avskedsfest har jag helt enkelt slut på argument för att stanna hemma.

Så hejdå soffläge och hej dusch.

40 minuter i telefonkö resulterade i en sväng till sjukhusets akutmottagning. Inte för att jag på något vis är dödligt sjuk men för att syster i telefon ansåg att plötsliga allergiska utbrott är något läkare bör titta på.

Finaste kollegan A skjutsade och höll sällskap, waynes-macka och latte trollade hon fram också. Somliga människor är gjorda av rent socker. Akutens väntrum var fullt med folk som såg oväntat friska ut. Försökte fördriva tiden genom att räkna ut vad det var för fel på folk men såg bara tre personer med uppenbara bekymmer. Skrikigt barn med igensvällda ögon, sliten man i sjukhusskjorta och slangar överallt som hann gena igenom akuten för att röka minst 4 gånger på mina två timmar där och kille med dubbla blåklockor och plåster på näsan. Mina bekymmer är också ganska uppenbara, röda blossande prickar talar sitt tydliga språk. Dom ca 15 övriga personerna har jag ingen aning om vad dom led av, såg hyfsat fräscha ut allihopa.

Kort möte med fyndig doktor som på trettio sekunder hade undersökt, ställt diagnos (?) och ordinerat medicin.

Ospecifierad allergisk reaktion. Där ser man. Ärligt talat hade jag räknat ut det helt själv, utan att gå 7 år på läkarhögskola. Det dom 7 åren däremot har gett honom som inte jag har är tillgång till receptbelagda mediciner. Fick en shot kortison. Kliar redan mindre och det känns tryggt med medicin som är misstänkt likt mintu. Tackade nej (tills vidare) till receptbelagd allergi-medicin a la elefantdödare, blir så sjukt trött av sånt. Testar lite receptfria mes-piller först.

Hann hem lagom till reprisen av Greys och framstupa sidoläge i soffan. Imorgon planerar jag att vara prickfri och återgå till den riktiga världen igen.

Väckt av telefonen, J. J är precis lika förväntansfull och ängslig som jag över Hugo. Det var från första början J som gjorde mig uppmärksam på annonsen med Hugo så hon känner väl kanske lite ansvar.

Vi spekulerar lite om hur han kan vara. Faktum är ju att jag har köpt en tre minuter lång filmsnutt och en okänd människas åsikt om en häst. En människa som vill bli av med hästen.

För några år sedan bestämde sig J för att hyra en häst. Sagt och gjort. Hon fick veta att en stor 7åring skulle dyka upp. Hit kom en 4-åring nån centimeter från ponnymåttet men med ett lejons hjärta. Efterssom uthyrningstallet hävdade att hästen var 7 och utbildad därefter red J precis så. Den här stackars fyråringen fattade förmodligen noll men kämpade på. Hur gammal hon var upptäcktes senare i en veterinärkoll. Om Hugo är lite lik Amandla kommer allt gå bra.

Om Hugo är mer lik en av mina tidigare hästar, Wabora, kommer Hugo med största sannolikhet få flytta vidare. Wabora gjorde några av mina hästår till riktiga hundår. Förbannat mycket slit till nästan ingen glädje alls kort sagt.

Det här med stallplats har blivit ett litet bekymmer. Jag vill tillbaka till mitt gamla stall. Där har jag mina rid-kompisar och där har jag några av norrlands bästa tränare. Dom vill även dom ha tillbaka mig men lider av platsbrist. No worries, Hugo kommer få tak över huvudet, jag har några kort i rockärmen men inget som jag är helt nöjd med.

Mitt i samtalet med J råkade jag titta på mig själv i spegeln och började nästan gråta, utslagen är fler och värre. Så medans jag skriver sitter jag i samtalskö till sjukvårdsrådgivningen som är långsammare än Telia, och det vill inte säga lite. För som jag ser ut nu så tänker jag inte kliva ut genom dörren, punkt. I egenskap av sjuksköterska skulle man ju kunna tänka sig att J hade några lugnande åsikter. Icke. J vill mest prata om när dom hade skabb på sin avdelning förra året.

En kollega nämnde stressutslag. Men fick jag inte stressutslag när min häst fick nödavlivas i samband med en separation from hell plus bostadslöshet och allmän misär så lär jag inte ha fått det nu. Måste ha åkt på någon suspekt allergi. Säkert plötslig pälsdjursallergi, det vore typiskt mig.