Ibland är det störande, ibland rent av sjukt jobbigt och ibland gör det mig full i skratt.
Idag var det lite lustigt.
Apatin är väck, energin har återvänt. Nu är det tiden som försvinner, fort, fort går det och jag hinner inte riktigt med. Sömn står inte högt på priolistan men är dock nödvändigt, eller hur?
Jag skulle kunna städa upp det kaos jag kallar hem.
Jag skulle kunna ringa någon och fika eller dylikt.
Jag skulle kunna svara i mobilen när den ringer.
Men apatin slog till. Luften gick ur mig. Den gör ofta det när saker inte blir exakt som jag vill exakt när jag vill det.
Så jag surar istället. Dricker kallt kaffe och röker för många cigaretter. Slösurfar. Slöbloggar. Väntar på att apatin ska ersättas av energi, det kommer ju hända så småningom.
Lika dåligt tålamod som jag har när saker går fel har jag för att sura.
Främst för att jag inte kan klona mig och vara på två platser samtidigt och jag måste vara på jobbet ikväll. Dessutom hade jag blivit tvungen att skaka fram en hästtransport och sällis ner. Sällis med hästvana. För bara en så simpel sak som att få punka kan utvecklas till ett smärre helvete om man står ensam med okänd häst på motorvägen i mörkret och kylan.
Så nej, det var nog rätt beslut att vänta. Men jag känner mig likväl lite lurad.
Hade fått sms mitt i natten (sånt väcker inte mig. bomber väcker inte mig.) Läste det nyvaken. Fattade först ingenting. Stod något om något som var fantastiskt bra och varade i fyra timmar. Min sömndruckna hjärna klarade inte av att tolka det här på rätt sätt förrän efter en kopp kaffe.
Wyclef Jean hade en klubbspelning på Cafe Opera inatt. Måste ha varit den min vän syftade på. Eller så har han haft annat skoj? Either way så lät det ju kul..
