CuriosityAndTheCats

Efterssom sköterskan på sjukvårdsrådgivningen tyckte jag skulle låta bilen stå hemma vid sjukhusetbesöket med motiveringen att jag eventuellt skulle få starka mediciner så blev jag ju tvungen att fråga sköterskan som kom med kortison-shoten om jag var körbar på den.

Sköterskan kvittrade glatt ja. Passade på att fråga om jag fick dricka vin på den. Sträng blick tillbaka. Frågade om det var att tolka som ett nej? Hon svarade nja.

Det tolkar jag som ett ja.

Hade verkligen tänkt hålla soffläge idag. Mest på grund av lepran. Men nu är prickarna mindre och inte lika ilsket röda. Inget som inte lite smink och soft belysning kan bota alltså. Med ganska många roliga ute och en avskedsfest har jag helt enkelt slut på argument för att stanna hemma.

Så hejdå soffläge och hej dusch.

40 minuter i telefonkö resulterade i en sväng till sjukhusets akutmottagning. Inte för att jag på något vis är dödligt sjuk men för att syster i telefon ansåg att plötsliga allergiska utbrott är något läkare bör titta på.

Finaste kollegan A skjutsade och höll sällskap, waynes-macka och latte trollade hon fram också. Somliga människor är gjorda av rent socker. Akutens väntrum var fullt med folk som såg oväntat friska ut. Försökte fördriva tiden genom att räkna ut vad det var för fel på folk men såg bara tre personer med uppenbara bekymmer. Skrikigt barn med igensvällda ögon, sliten man i sjukhusskjorta och slangar överallt som hann gena igenom akuten för att röka minst 4 gånger på mina två timmar där och kille med dubbla blåklockor och plåster på näsan. Mina bekymmer är också ganska uppenbara, röda blossande prickar talar sitt tydliga språk. Dom ca 15 övriga personerna har jag ingen aning om vad dom led av, såg hyfsat fräscha ut allihopa.

Kort möte med fyndig doktor som på trettio sekunder hade undersökt, ställt diagnos (?) och ordinerat medicin.

Ospecifierad allergisk reaktion. Där ser man. Ärligt talat hade jag räknat ut det helt själv, utan att gå 7 år på läkarhögskola. Det dom 7 åren däremot har gett honom som inte jag har är tillgång till receptbelagda mediciner. Fick en shot kortison. Kliar redan mindre och det känns tryggt med medicin som är misstänkt likt mintu. Tackade nej (tills vidare) till receptbelagd allergi-medicin a la elefantdödare, blir så sjukt trött av sånt. Testar lite receptfria mes-piller först.

Hann hem lagom till reprisen av Greys och framstupa sidoläge i soffan. Imorgon planerar jag att vara prickfri och återgå till den riktiga världen igen.

Väckt av telefonen, J. J är precis lika förväntansfull och ängslig som jag över Hugo. Det var från första början J som gjorde mig uppmärksam på annonsen med Hugo så hon känner väl kanske lite ansvar.

Vi spekulerar lite om hur han kan vara. Faktum är ju att jag har köpt en tre minuter lång filmsnutt och en okänd människas åsikt om en häst. En människa som vill bli av med hästen.

För några år sedan bestämde sig J för att hyra en häst. Sagt och gjort. Hon fick veta att en stor 7åring skulle dyka upp. Hit kom en 4-åring nån centimeter från ponnymåttet men med ett lejons hjärta. Efterssom uthyrningstallet hävdade att hästen var 7 och utbildad därefter red J precis så. Den här stackars fyråringen fattade förmodligen noll men kämpade på. Hur gammal hon var upptäcktes senare i en veterinärkoll. Om Hugo är lite lik Amandla kommer allt gå bra.

Om Hugo är mer lik en av mina tidigare hästar, Wabora, kommer Hugo med största sannolikhet få flytta vidare. Wabora gjorde några av mina hästår till riktiga hundår. Förbannat mycket slit till nästan ingen glädje alls kort sagt.

Det här med stallplats har blivit ett litet bekymmer. Jag vill tillbaka till mitt gamla stall. Där har jag mina rid-kompisar och där har jag några av norrlands bästa tränare. Dom vill även dom ha tillbaka mig men lider av platsbrist. No worries, Hugo kommer få tak över huvudet, jag har några kort i rockärmen men inget som jag är helt nöjd med.

Mitt i samtalet med J råkade jag titta på mig själv i spegeln och började nästan gråta, utslagen är fler och värre. Så medans jag skriver sitter jag i samtalskö till sjukvårdsrådgivningen som är långsammare än Telia, och det vill inte säga lite. För som jag ser ut nu så tänker jag inte kliva ut genom dörren, punkt. I egenskap av sjuksköterska skulle man ju kunna tänka sig att J hade några lugnande åsikter. Icke. J vill mest prata om när dom hade skabb på sin avdelning förra året.

En kollega nämnde stressutslag. Men fick jag inte stressutslag när min häst fick nödavlivas i samband med en separation from hell plus bostadslöshet och allmän misär så lär jag inte ha fått det nu. Måste ha åkt på någon suspekt allergi. Säkert plötslig pälsdjursallergi, det vore typiskt mig.

Gårdagskvällen var kanonrolig. Moneybrother var fantastisk.

Men varför vaknar jag idag med utslag överallt? Jag är inte allergisk mot just nåt, lite överkänslig mot pollen men det känns lite långsökt i november. Försöker spåra vad jag ätit och druckit. Inget ovanligt alls, så till vida jag inte plötsligt blivit allergisk mot vin och öl. Inget nytt tvättmedel eller lotion eller schampo.

Bara röda, kliande prickar på ryggen, bröstet och självklart, ansiktet. Helvete också.

Jag är inte speciellt fåfäng. Jag har inget behov av att sminka mig för att kunna visa mig bland folk. Men jag vill verkligen inte stå i en bar med lepra i ansiktet.

Fikadejt med C på stan nu. Blir en tur till apoteket också, det här måste väck. Fort.

Jag upplevde ett “blogg-moment” för ett par timmar sen. Ett sånt där som man tänker att det där måste jag skriva.

Det hade inte med hästar, katter eller pengar att göra. Det var någonting annat. Hur som helst har jag glömt det.

Ikväll; Moneybrother och vin.
Nu; Tupplur på soffan.

Jag har alltid ondat över äldre människor med feta små hundar. Hundar ska inte vara tjocka, dom mår dåligt av det. Just nu vore det att kasta sten i glashus för C the Cat har blivit något…korpulent.

Ärligt talat är han smällfet.

Men att sätta C på bantning är en psykisk påfrestning utan dess like. För när C inte får så mycket mat som han tycker att han förtjänar så ger han mig den skit han tycker att jag förtjänar. Detta innebär bland annat att klockan mitt i natten sätta sig bredvid mitt, sovande, huvud och skrika. När han konstaterat att jag är vaken, och sur, så springer han till matskålen och stirrar ännu surare ner i tomheten. Att jag stapplar upp och serverar några kulor lightfoder med skyhögt kilopris tycker han är väl futtigt.

Varje gång jag tittar på honom tittar han tillbaka med sårad blick och öronen bittert vinklade ut åt sidorna.

C:s syster, LillaC tar det med ro. Mat är inte prio ett i hennes liv, har aldrig varit. Vilket innebär en kamp för mig att hålla C the Fatso borta länge nog för att hon ska äta alls. Annars sitter hon och betraktar lugnt sin feta bror stjäla hennes mat mitt framför nosen på henne. Hon å sin sida är inte tjock alls, tvärtom är hon äntligen normal efter att efter sin 7-veckors rymning ha känts som ett skelett under all päls.

Hur det nu är verkar det här ha urartat till någon slags djurblogg. Jag ber om ursäkt för det. Eller det gör jag väl kanske inte, jag skriver vad jag vill och ni läser vad ni vill. Men just nu är jag lite för harmonisk och glad för att åstadkomma annat än fluffiga, lite rosa och söta inlägg.

Det kommer säkert gå över.

Idag heter min bästa kompis Bo. Jag kallar honom Bosse. Bosse är min personliga bankman och har sett mig genomföra en lång rad tvivelaktiga ekonomiska beslut genom åren. Trots att Bosse från första parkett har sett alla mina dåliga affärer (och tro mig, det är ett gäng) så blir han alltid glad att se mig.

Och jag fattar inte varför men han fortsätter låta mig låna pengar. Utan att ens fråga i vilken sjö jag tänker kasta dom i den här gången sätter han in dom på mitt konto och är gullig med räntan. Bosse anar nog vart det senaste lånet är på väg, he knows about the horses..men han ska ha all heder för sin avsaknad av frågor jag inte vill svara på. Han hade ju till exempel kunnat fråga om jag fortfarande har ett fast jobb. Det gjorde han tack och lov inte. Fast det har jag väl kanske…kind of.

För hästköp är i 99,9 % av fallen ren ekonomisk misär. Man köper inte hobbyhästar och tror att man ska tjäna någonting på det. För det gör man inte. Inte pengar i alla fall.

Men Bosse kanske ser den lilla Lutherska djävulen min något mer ekonomiskt sinnande far planterade på min axel i tidigt barndom. Hur mycket jag än försöker skaka bort honom så biter han sig fast. Lilla Luther ser till att alla mina räkningar alltid är betalda i tid. Oftast i förtid. Annars skriker han i mitt öra och plågar mig till vansinne.

Så Bosse kan känna sig trygg. Mina lån kommer betalas tillbaka om jag så ska låta bli att äta på kuppen.

…ingår det i morgonrutinen att slå på radion. P3. Avsaknad av ljud gör att jag inte vaknar.

Så även idag. Och medans tankarna rör sig i huvudet. “Är det här dumt? Slösar jag bort min tid? Jag skulle ju plugga” så intervjuar dom en kvinna på radion.

Hon ska tävla. För hon är tydligen bäst i norden på att prata baklänges. Och sjunga baklänges. När hon har avslutat Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne baklänges ler jag.

Jag slösar inte bort någonting. Inte jämfört med henne. Att bygga en identitet på att  kunna sjunga baklänges är dummare. Hur länge måste man egentligen öva för att kunna inte bara prata utan även sjunga baklänges?

…det går FÖR bra nu… jag litar inte riktigt på det här. Bakslag är ju liksom det som driver framåt. Nu går allt plötsligt enkelt och friktionsfritt och det skrämmer mig.

Min bankman var för positiv när det kom till ett litet lån. (Såå stort var inte sparkontot, och Hugo måste få en sadel)
Köpet har, hittills, gått smidigt. För smidigt. Jag borde ha prutat mer.
Biljetterna till Moneybrother var ju slut. Varför gick det så enkelt att fixa dom ändå?
Jag har inte försovit mig på flera veckor.

Och jag kan fortsätta. Men jag tänker inte blanda in andra i min karma-kris.

Men det kanske är så här det ska vara? Ibland ska det kanske bara funka? Bäst att njuta medans det varar.

Jag är så himla uppe i mig egen lilla hästköparvärld att jag alldeles glömmer att gratta D för sitt nya jobb. Dom kommer älska dig. Älskar dom dig inte är dom dumma. Du är bäst.

Flow…