CuriosityAndTheCats

Tänkte lite på det här med musiken nu när jag satt i bilen på väg hem från stallet. Musikalisk allätare låter ju så trist. Velpotta liksom. Men vad jobbigt det måste vara att bekänna sig till en och enbart en genre.

Att uttalat vara hårdrockare, syntare eller hip-hopare.
Dom flesta växte väl ifrån såna ställningstaganden i tonåren men förvånansvärt många hänger kvar i det.

Vad gör man med resten av all bra musik? Gömmer skivorna och bevakar sin ipod från nyfikna ögon? Gud så trist att inte hejdlöst kunna blanda. Att inte kunna låta Timbaland, Aretha Franklin, Depeche och Timo Räisänen dela låtlista med Säkert. And so on.

Trist!

Kollar lite bloggar, Lucy svarade på varför bloggar ni-inlägget i sin egen blogg (titta åt vänster, jag kan fortfarande inte länka).
Bloggonelli (vänster igen)gav mig ett helt eget inlägg, stort.
Jag har aldrig träffat eller pratat med någon av dom. Men jag läser dom, med nöje. Bloggandet är ju lustigt. Men återigen, kul!

Dagen har spenderats med Hugo. Planen var att rida men en tappad baksko satte stopp. För dåligt grepp utan brodd på all denna is. Det fick bli långrykt och delande på morötter istället.
Nu ska det duschas och sen ska kvällen spenderas hos vännen C &co. C är en garanti för väldigt god mat och gott umgänge.
Gott nytt på er!

Jag ville verkligen inte göra det här. (ok, lite då)
Jag tänkte verkligen strunta i det. (faktiskt)
Men dom högst personliga årskrönikorna är ju överallt. (överallt)

Jag tänkte nöja mig med att -07 var ett väldigt mycket bättre år än -06. (Och det  vänner , och ni andra, var inte svårt, -06 var ett jävla skitår )

Men ok då, ett försök. (Och det här kommer bli sååå allmänt. För smaskigheter, vänd er någon annanstans)

Årets film; Helt stört, jag vet med säkerhet att jag har varit på bio flera gånger, jag vet att jag har hyrt filmer och jag vet att jag har sett dom. Minns inte nån. Såg däremot om “War of the Roses”. Fantastisk film. Får mig att skratta, till tårar. Jag kommer med största sannolikt förbli singel -08. Ävens om Greys fortfarande ligger nära till hands så var årets..

..serie; Den jag köpte på dvd. Heroes, även om den fick ses i pauserna mellan årets..

..sjukdom; Hur, hurhurhur kan någon göra det här frivilligt? Jag kommer aldrig få anorexia.. Men jeans-storleken talade ju (långt innan magsjukan btw) sitt tydliga språk så jag gav mig in på mitt 2000-tals..

..tappraste försök till ett sundare liv; Jag tränade. Flera gånger. Jag har dragit i vikter. Jag har flaxat runt i nån variant på ett löpband. Jag har jagat runt en löjligt liten boll med ett nästantennis-racket och jag har, minst en gång, joggat. Jag har till och med, en gång, dragit på boxhandskarna, gått på ett bodycombat-pass och skickade närapå in en vädigt fin människa in i en spegel, människan är årets..

..ombekantskap; Kollegan och vännen A. Mycket värme, massa skratt och mängder med långa samtal. Vilket leder oss in på årets..

..ångest; Jobbapluggaviljaresaköpahästfastjagbordekanskepluggaändå? Eller resa? Eller jobba? Men skolan då? Gud vilken fin häst! Det här slutade ju, som bekant, med årets..

..köp; Hugo. Detta kvalar in på fler kategorier egentligen. Som årets impulsivaste, årets förälskelse, årets största bekymmer, årets bästa what so ever och årets sociala och ekonomiska självmord.

I övrigt så är det många som håller fortet på topplistan.
J-stadig placering i toppen. Kärlek.
D-så..bra..så..med!
M-alltid.
La familia; inte en separation, inte ett dödsfall, inte ett enda drama. Bara en enda långväga flytt. Massa kärlek. Ni är fantastiska, allihop.
Och så många fler. Verkligen.

Men det här är ju faktiskt inget Awardtal.

Musiken; Har jag inte glömt. För mycket, för svårt att välja. Men det har varit kleerup feat robyn, amy winehouse, red hot, gwen stefani, miss li, coldplay, a camp, jay-z, erykah, regina spector, salem, supersci, winnerbäck,tupac, cardigans, the streets, john legend, anna ternheim, moneybrother, rihanna, jason mraz, jeff buckley och så många fler. Somliga -07, andra inte.

Helst säkert har jag utelämnat massor, medvetet och omedvetet.
Men gott nytt år på er.

Såg nån show strax innan jul. Har läst någon intervju förut. Nu i bilen var det en radiointervju och plötsligt inser jag.

Jag är lite kär i Magnus Betnér.

Ganska lugn kväll igår. I fredags också. 
I fredags kväll kom ett par in ganska tidigt för att ta en drink. Dom sätter sig i en soffgrupp framför tvn och upphör sen totalt att prata med varandra. Ljudet på tv:n var inte ens på men den var tydligen intressantare ändå.

Tjejen hejdar mig när jag går förbi en stund senare. Frågar till slut om jag var jag (jo, det är jag ju). Frågade om jag inte kände igen henne (nej). Visade sig vara en gammal gymnasie-klasskamrat som hoppade av under första året. I likhet med henne och kille hade inte vi heller så mycket att säga varandra då för 10 år sen heller.

Men ändå.

Kom och ge mig en kraaaam! (Måste jag? Verkligen?)
Sen, nedlåtande;
Jobbar du hääär? (Jo?)
Alltså, fnissfniss, gick du klart gymnasiet? (Ja)
Fnissfniss, du var ju lite strulig (Var jag strulig? Så vitt jag minns var det inte jag som blev gravid med en epa-körande fjunmustach och fick hoppa av, det var du.)

Samtalet tog slut där. Jag blev akut och plötsligt väldigt kissnödig och var tvungen att gå vidare. Dom gick strax efter.

Hem till tv:n kanske?

Lite trögt att reagera på det nu men dom menar väl ändå inte att presidentvalet i USA ska stå mellan en kvinna och en ne..afroamerikan?

(Jag har jobbat på waynes förresten, en hel del som har beställt en neg..chokladboll av mig. Afrikansk småkaka heter det, tack så mycket. Den debatten i media var för övrigt väldigt underhållande.)

Nu ska jag åka på djurinsamling. Först till Hugo och sen hämta upp katterna. Alldeles tomt här utan tjockisen som skriker efter mat och lurvbollen liggandes på sängen.

Idag (igår) åkte jag hem igen. Från regnig västkust till isig norrlandskust. Vid tågbytet i huvudstaden passade jag på att röka, tittade ner i paketet och registrerade att det nästan var tomt. Precis när jag rökt klart och styrde mot pressbyrån för att köpa nya så kom en man fram och frågade om han inte kunde få en cigarett.

En av dom törstiga som förmodligen spenderar osunt mycket tid på just centralstationen. Han fick paketet. Vilket inte var så ädelt egentligen. Det var bara två kvar. Men han blev glad. Och ännu gladare blev han när jag faktiskt stod kvar när han pratade. Jag hade ju inte bråttom och han var varken närgången eller obehaglig så varför inte.

Så han pratade lite.
Om att alla bar på gud.
Och efterssom jag hade varit snäll mot honom så var jag en god bärare.
Och efterssom jag var god så skulle jag få en god man som skulle föda mig goda barn.

Det måste vara skönt att leva i övertygelsen att män kan föda barn.

Nya bloggar ploppar upp till höger och vänster. Från både väntade och oväntade håll skrivs det så tangentborden glöder. Gott så, internet är ju precis så stort som vi gör det och alla ryms.

Men vad vill vi egentligen med det här?

Vem kan rimligtvis vara intresserad av vad jag känner för att klottra ner? En hel del tydligen. Jag vet att jag känner en del av er, formodligen fler än jag anar. Men omöjligen alla, så många känner jag inte. Och att folk jag känner läser begriper jag ju, vet jag vem den som bloggar är blir ju bloggen per automatik intressant, gammal vanlig hederlig nyfikenhet.

Men vad vill jag?
Varför skriver jag?

Självklart ligger det en viss bekräftelse i att nån orkar läsa vad man skriver. Även om det handlar om nyfikenhet snarare än mina ord. Det är också trevligt att ha nån slags dagbok där det är enkelt att kolla dagar som gått. Mycket hamnar ju aldrig här men genom att läsa vad jag skrivit en viss dag kommer jag oftast ihåg det andra också, det jag aldrig skrev.

För mig handlar det nog också om något av ett ord-missbruk. Jag kan inte sluta. Jag älskar ord och text. Läser maniskt allt jag kommer över, böcker, tidningar, magasin, låttexter, baksidan på schampoflaskor, allt stryker med. Skulle jag behöva välja mellan tv och böcker för resten av livet skulle det inte vara nån tvekan.
 
Adjö tv.

Någonstans måste ju alla ord ta vägen och skrivit har jag alltid gjort, på papper dock. Fast här har jag åtminstone en del av alla ord samlade. Dagböcker och kollegieblock tar plats och kommer förr eller senare alltid hamna i sopkorgen tillsammans med sina otaliga föregångare, varje gång jag flyttar brukar dom bli sopkorgs-historia.

Nu är det så många som bloggar-i smyg eller öppet- att det inte är alldeles sällan jag stöter på folk som jag vet läser här som jag egentligen inte känner så väl. Jag stöter också på folk som jag knappt känner i verkligheten men som man ändå tycker att man känner litegrann genom deras bloggar.

Knepigt men ganska skoj.

Ja, jag vet inte riktigt…varför bloggar ni?

Sitter och lyssnar på henne och hennes karl som småpratar medans dom lagar mat. Dom är så söta. Hon försöker lära honom att säga “Jag älskar dig” på amharic, etiopiska. Efter tre försök (den här gången, detta har pågått i år) har hon fullständigt tappat tålamodet.

Du, jag har fan fått lära mig ett helt språk på kortare tid. Jag vet att du älskar mig, lägg av.

Han måtte verkligen göra det. Det roliga med hennes språkbruk är när hon blir upprörd eller exalterad och börjar prata på en sinnessjuk blandning av amharic, svenska och engelska. Detta leder utan undantag till att ingen hänger med och hon blir än mer upprörd. Såklart.

Jag pratade amharic som barn, på en treårings nivå. Det enda ord jag minns är fellegallo som utyds “jag vill ha”. Ingen blir väl förvånad över det. Senare fick jag lära mig att lägga till kaffe (bona) vatten (agua) och öl (birra) vilket är pretty much all I need. Marlboro lights är ganska universiellt.

Nu ska vi äta etiopisk mat som avbrott till julmaten. Mer mat kan vara det sista här i världen jag behöver men det är bara att äta, dålig aptit är nästintill straffbart i det här hemmet.

Av naturliga skäl är det ingen som verkar ha tid att blogga nu. Min blogg har även den fått se sig slagen av jul och familj. Igår handlade det mer om att den låg nere, omöjlig att nå, gud vet varför, men innan dess har det kännts socialt oacceptabelt att hänga för mycket framför datorn.

Idag är jag helt övertygad om att hela min hemstad ligger och vrider sig i hemska bakfylleattacker, men när ni har vaknat till och konstaterat att ni inte pallar mellandagsrea idag så är det dags att skriva lite, ok? För ett år sen hade jag inte en tanke på att blogga eller läsa andra bloggar men det har liksom smygit sig på ett litet beroende som börjar göra sig påmint.

Efterssom jag drack noll alkohol igår är jag pigg som en lärka och ska kolla in mellandagsrean här i lilla staden. När jag kommer tillbaka förväntar jag mig underhållning.

Så, seså, sitt inte här och häng, skriv något.

Varje år delar vår hus-DJ ut skivor med årets hits till oss i personalen. Dessa skivor pryds utan undantag med en snygg tjej i väldigt lite kläder. Hon är oftast svart (alltid? minns inte) och har alltid väldigt stor röv. Snygg, men stor.

Det finns mycket att säga om hip-hopens kvinnosyn.
Det mesta är åt helvete.
Men en sak ska dom ha cred för, dom är inte rädda för lite tits´n asses.

Så här i juletider är det liksom skönt att falla tillbaka på. Alla andra genrer inom musik, med möjligt undantag för opera, är ju mer inne på size zero-grejen.

Gangsta-rapen och dancehall-rörelsen känns därför just nu oerhört sympatisk, vapen och knark till trots.

Så dagens låt känns därför självklar; Sir Mix-a-lots Baby got back. I like big butts and I cannot lie…

(Och nä jag vet, rumpan på bilden är verkligen inte stor men ni anar inte vad jag gått igenom för att hitta en någorlunda anständig bild, prova själv att googla på “stor rumpa+bild” och se vad som händer.)