CuriosityAndTheCats

Tog en sväng på stan förut. På väg in i en skoaffär tycker jag att den utländska 50+ mannen med grånande hästsvans vid cafebordet utanför tittar lite konstigt på mig. Och ler. På väg ut ur skoaffären är jag säker. Och jag förstår också varför han ler.

Han var hos oss på fredag kväll, som gäst. Han talar även väldigt mumlig och otydlig engelska.

Spansk (?) man med dålig engelska: Are you still single? Jag, antar att jag hör fel: Sorry? Detta upprepar sig tre gånger, mannen med den dåliga engelskan börjar se desperat ut. Jag vet inte vad jag ska tro.

Hur vet han att jag är singel? Och vad ska han göra med den informationen, han tror väl inte…?

Jag, klentroget: Are you asking me if Im still single? Man, desperat, artikulerar så absolut tydligt han bara kan, tänk prata med döv, korkad människa, dvs jag: Do you sell cigarettes?! Jag, lätt generad: Åh. Eeh..yes, marlboro lights. Man, nu full i skratt:Ok, give me a pack. I´ll have a beer as well, keep the change. Jag: Tack. På svenska.

Herregud.

Jag är ingen långsint människa, när jag reagerar brukar jag göra det omedelbart, för fort kan tyckas. Sen är det bra. Jag förlåter gärna. Nästan vad som helst faktiskt.

Jag har även blivit förlåten en hel del. Jag är tacksam för det och är fullt medveten om att min egen gloria har halkat rejält snett många gånger.
Den kommer säkert göra det igen.

Men det finns en person som jag för flera år sen blev rejält arg och ledsen på. Hon har tydligt lite svårt att acceptera det här. Hon envisas med att låtsas som om inget hänt.

Och det är ok med mig.

Men var snäll och prata inte med mig. Inte heller om mig.
Titta helst inte ens på mig.

Det må vara orättvist. Det kan till och med vara skenheligt. Men det är så det är, ok?