CuriosityAndTheCats

…och han har verkligen visat sig vara både snäll och stresstålig. Trailern betraktade han som trevlig. Mig betraktade han också som trevlig. Dom andra hästarna var också trevliga-efter maten. Innan dess var dom enbart ointressanta.

Allt har gått som på räls.

Hugo med nya flickvännen/blivande hagpolaren Kim.

Det finns liksom inget jag kan skriva nu som inte kommer låta som om jag vore tolv så jag kniper igen tillsvidare,
På återseende.

Rastlös och nervös springer jag bara runt i cirklar. Får inget gjort. Petar i allt och avslutar inget.

Försökte se på tv. Oprah. Gäst är Bono. Dom är så duktiga så. Räddar världen med ipods och t-shirtar. Istället för att visa dom vanliga snyfthistorierna springer Oprah och Bono runt och shoppar. För att rädda världen. Apple och Armani har sett sin chans till fantastisk gratisreklam och skänker väl något öre på varje tusenlapp till något behjärtansvärt ändamål.

Det är någonting med Bono. Man måste liksom gilla honom, han gör politiskt korrekt musik som folk älskar. Han räddar världen. Superman i skinnjacka och fula solglasögon.

Varför får det mig att vilja kräkas?

Hugo är på stadig väg nu.

Jag har pratat med en lastbilschaufför som halkar sig fram någonstans mellan uppsala och gävle med min guldklimp i lasten. Beräknad ankomst någonstans på sen eftermiddag till Bergsåkers travbana. Jag får åka och hämta honom där, väglaget på den gröna (slaskgråa) ön där Hugo ska få bo är under all kritik och inte speciellt hästlastbilsvänligt.

Hugo har aldrig åkt trailer. Hugo är förmodligen ganska stressad och rejält less på att åka transport. Hästar gillar generellt inte alls trailers lika mycket som lastbilar. Kan bli spännande.

Själv är jag så nervös att jag faktiskt inte ens kan prata med folk. Osammanhängande och stingslig. Kan inte äta.

Tur att jag är så jävla duktig på kaffe och cigaretter.