Me, myself and Miss Clumsy
Jag har extremt kort koppling mellan tanke och tal. Jag hinner i princip aldrig ens tänka ut meningen innan den har ploppat ut genom munnen. Vi pratar inte små söta grodor här. Vi snackar feta paddor.
Jag är väldigt nyfiken. Mina arbetskamrater roar sig ibland med att prata tyst när jag går förbi för att sen hojta “Säg det inte till henne!!” när jag frågar. (Mobbare!)
Jag är väldigt klumpig. Det här är nära besläktat med dels egenskap 1 och dels med att jag är så gott som befriad från tålamod. “Vänta” är det fulaste ord jag vet.
Imorse när jag skulle till jobbet fastnade dragkedjan i mina stövlar halvvägs uppför vaden. Tvärstopp. Den där lilla läderkanten hade sugits in i dragkedjan. Jag petade med pincett. Jag lirkade. Jag tog till våld.
Icke.
Den satt där den satt. Stöveln också, eftersom den är lite “figursydd” och insvängd ovanför ankeln så satt den som gjuten. Fanns inget att göra än att gå till jobbet med ena stöveln halvägs på och med två läderlappar flaxandes kring högerbenet. Konstiga blickar på väg till bilen. Fastnar självklart med nån av dessa flärpar i bilstolen när jag ska ut ur bilen igen. Trillar nästan men får tag i bildörren. Halkar. Slår hakan i bildörren. Konstiga blickar från förbipasserande.
Väl inne på jobbet krävdes det inte mindre än två personers hjälp med att få av stöveln. En fingerfärdig servitris och en stark vakt senare var stöveln fixad igen. Hel är den också. Tur jag faktiskt väntade med att ta till sax och kniv.