På benen igen.
Försöker kompensera gårdagens kaloriförlust retroaktivt med friterad kyckling och äpplemunkar. Kanske inte riktigt vad doktorn(eller en dietist, jag svälter inte direkt) skulle rekommendera efter ett dygn på blåbärssoppa men vad fan. Man måste ju våga för att vinna…ett nytt illamående. Fast på ett godartat jagskaaldrigmerätanågontingihelamittliv-sätt till skillnad från det mer elakartade…andra sättet.
Dygnsrytmen är totalt kraschad. Vaknade klockan fyra i morse och tyckte det var dag. Såg större delen av Heroes-säsong ett innan jag åter tuppade av. Så i min värld är det nu fredag morgon. Undra vad det kommer vara när jag ska börja jobba igen på den riktiga fredag morgon? Lördag natt?
Att vara sjuk är inte riktigt som det var när man var barn. Borta är den totala omsorgen och daltandet. Mitt visserligen skämtsamma men ändock sms-nödrop på mat besvarades med ett “Du har ju uppenbarligen telefon, det finns utkörning”. Gulligt.
Jag var ett “halsbarn” när jag var liten. Huvudsakliga födan mellan fem och åtta års ålder bestod av pencillin. Vid nån av dom här halsfluss-perioderna bodde jag hos storesyster, min ponny bodde där och jag ville helst också göra det. På söndagen när det var dags att återvända till stan så hade jag fortfarande inte fått ridit på grund av febern och var otröstlig. Så syster packade in barnet i väldigt mycket kläder, satte en läderrem runt halsen på ponnyn som jag kunde krampa mig fast i och ledde sen mig barbacka på en som jag uppfattade det då magisk och väldigt lång promenad under fullmånen.
Frågar du henne var det en kort promenad i snöslask som fick avbrytas för att jag i det närmaste somnade på hästryggen och gled av.
Men minnen är ju i högsta grad subjektiva och jag håller nog fast vid min feberpåverkade version. Den är mysigare.
