Separationsångesten förtär mig.
Imorgon åker jag till mamma och delar av tjocka släkten för att fira jul. Från norrlandskust till västkust. Det kommer säkert bli jättetrevligt att åka tåg i sju timmar dagen före julafton. Jag kommer säkert inte alls få trängas med sjutusen barnfamiljer med influensa och för mycket packning.
Jättetrevligt.
Om en stund ska jag ta skrotis och åka till Hugo för att ta ett dramatiskt farväl. Syster ska ta hand om honom medans jag är borta och efterssom hon bara sysslat med hästar i sisådär trettio år kommer det förmodligen gå åt helvete. Hugo kommer dö av saknad efter mig så jag måste säga hejdå ordentligt.
I eftermiddag ska katterna levereras till kattvakten. Bäst att säga adjö ordentligt till dom också. För katter är ju komplicerade djur, svåra att hålla vid liv. Delikata, känsliga varelser som går under utan special attention 24/7.
I verkligheten kommer förmodligen Hugo inte ens märka att jag är borta och katterna… Ja, dom säger ju att kackerlackor är dom enda djur som kommer överleva ett kärnvapenkrig. Jag tror dom har fel. Det är nog snarare min kattvakt jag ska vara bekymrad för. C the fatcat är inte att leka med när han blir rastlös och det kommer han bli efter ca ett dygn när han inser att han har utegångsförbud. Jag är faktiskt lite glad att slippa bevittna det.
