Jag bloggar-alltså finns jag?
Men vad vill vi egentligen med det här?
Vem kan rimligtvis vara intresserad av vad jag känner för att klottra ner? En hel del tydligen. Jag vet att jag känner en del av er, formodligen fler än jag anar. Men omöjligen alla, så många känner jag inte. Och att folk jag känner läser begriper jag ju, vet jag vem den som bloggar är blir ju bloggen per automatik intressant, gammal vanlig hederlig nyfikenhet.
Men vad vill jag?
Varför skriver jag?
Självklart ligger det en viss bekräftelse i att nån orkar läsa vad man skriver. Även om det handlar om nyfikenhet snarare än mina ord. Det är också trevligt att ha nån slags dagbok där det är enkelt att kolla dagar som gått. Mycket hamnar ju aldrig här men genom att läsa vad jag skrivit en viss dag kommer jag oftast ihåg det andra också, det jag aldrig skrev.
För mig handlar det nog också om något av ett ord-missbruk. Jag kan inte sluta. Jag älskar ord och text. Läser maniskt allt jag kommer över, böcker, tidningar, magasin, låttexter, baksidan på schampoflaskor, allt stryker med. Skulle jag behöva välja mellan tv och böcker för resten av livet skulle det inte vara nån tvekan.
Adjö tv.
Någonstans måste ju alla ord ta vägen och skrivit har jag alltid gjort, på papper dock. Fast här har jag åtminstone en del av alla ord samlade. Dagböcker och kollegieblock tar plats och kommer förr eller senare alltid hamna i sopkorgen tillsammans med sina otaliga föregångare, varje gång jag flyttar brukar dom bli sopkorgs-historia.
Nu är det så många som bloggar-i smyg eller öppet- att det inte är alldeles sällan jag stöter på folk som jag vet läser här som jag egentligen inte känner så väl. Jag stöter också på folk som jag knappt känner i verkligheten men som man ändå tycker att man känner litegrann genom deras bloggar.
Knepigt men ganska skoj.
Ja, jag vet inte riktigt…varför bloggar ni?
