Kom älskling, vi går hem, där finns det ljud på teven..
I fredags kväll kom ett par in ganska tidigt för att ta en drink. Dom sätter sig i en soffgrupp framför tvn och upphör sen totalt att prata med varandra. Ljudet på tv:n var inte ens på men den var tydligen intressantare ändå.
Tjejen hejdar mig när jag går förbi en stund senare. Frågar till slut om jag var jag (jo, det är jag ju). Frågade om jag inte kände igen henne (nej). Visade sig vara en gammal gymnasie-klasskamrat som hoppade av under första året. I likhet med henne och kille hade inte vi heller så mycket att säga varandra då för 10 år sen heller.
Men ändå.
Kom och ge mig en kraaaam! (Måste jag? Verkligen?)
Sen, nedlåtande;
Jobbar du hääär? (Jo?)
Alltså, fnissfniss, gick du klart gymnasiet? (Ja)
Fnissfniss, du var ju lite strulig (Var jag strulig? Så vitt jag minns var det inte jag som blev gravid med en epa-körande fjunmustach och fick hoppa av, det var du.)
Samtalet tog slut där. Jag blev akut och plötsligt väldigt kissnödig och var tvungen att gå vidare. Dom gick strax efter.
Hem till tv:n kanske?
Kasta sten i glashus bör man akta sig för. Jag blev gravid med en hårt fult tatuerad mekaniker och kände mig rätt frän i gymnasiet som jag inte gick klart. Men att anklaga andra för att vara lågvattenmärken gör man inte. Hon har inte lärt sig livets villkor än. Allt som har hänt är vi tysta om som vi inte tjänar på själva.
Nu är jag inte helt säker på att jag hänger med i din kommentar. Men jag antar att du menar att jag kastar sten i glashus?
På det stora hela bryr jag mig inte om när, hur och med vem andra skaffar barn. Det som stör mig är att hon på något vis ansåg att hon kunde kosta på sig att vara nedlåtande mot mig och mina val.
Haha, nej jag menar givetvis att hon ska låta bli att kasta sten i glashus, men självinsikten hos henne verkar saknas. Gott nytt år!