CuriosityAndTheCats

Icke.
Hela familjen sorlar fortfarande omkring.

Jag och bonusbror har sjunkit ner i soffan med varsin dator. Bonussyster hånglar i köket med sin spanjor. Småsyskonen har fallit i sockerkoma framför nån julklapps-dvd. Mamma och bonuspappa går mest i cirklar, tror dom försöker städa. Hopplöst just nu om du frågar mig. För mätt, för trött.

På alla sätt en väldigt trevlig dag. Norén-känslan har totalt lyst med sin frånvaro. Har nog tagit ett par steg närmare diabetes och diverse hjärt och kärl-sjukdomar men det hör väl julen till. 

Nu ska jag ta mitt vinglas och joina juniorerna. Hoppas ni haft en lika mysig dag som jag.

God Jul!

Jag gör verkligen det. Men med 8 timmar SJ med obligatoriska förseningar i kroppen var stubinen rekordkort och det var med en kraftansträngning jag höll mig från att regrediera till en tjurig tonåring. Glöggen hjälpte.

Kanske ska prova att ta den intravenöst för julfridens skull?

En snabb blick under granen visar att det här med inga julklappar var rent skitprat. Hade det på känn. Funderar på att dra en Zlatan.

Vaddå present? Ni fick ju mig?

Men, nån Zlatan är jag inte. Får nog snällt hänga på låset till Åhlens imorgon.

..jag tänkte när jag i eftermiddags valde att skjuta på packningen till efter jobbet. Nu är det efter jobbet, snart fem på morgonen och packa väska är det sista jag är intresserad av just nu. Å andra sidan krävs det inte mycket utrustning för att ligga i en soffa och dricka glögg i fyra dygn heller.

Lägger tandborsten innanför ytterdörren bara och åker i pyjamas.

Sitter nu och väntar på hemleverans av min mobil som jag glömde på jobbet. Vilket är ett riktigt juniormisstag. Man lämnar helst inte sin mobil i händerna på snokande hyenor. Men, att åka tillbaka och hämta den var för jobbigt. Och efterssom jag för närvarande lever det tråkigaste singellivet i mannaminne kommer dom inte hitta något. Så jag kan lugnt luta mig tillbaka och låta dom gå igenom alla för dom meningslösa sms och jul-kedjebrev.

Jag har inte ens lämnat ifrån mig djuren än, än mindre åkt men lider redan av svårartad separationsångest.

Imorgon åker jag till mamma och delar av tjocka släkten för att fira jul. Från norrlandskust till västkust. Det kommer säkert bli jättetrevligt att åka tåg i sju timmar dagen före julafton. Jag kommer säkert inte alls få trängas med sjutusen barnfamiljer med influensa och för mycket packning.

Jättetrevligt.

Om en stund ska jag ta skrotis och åka till Hugo för att ta ett dramatiskt farväl. Syster ska ta hand om honom medans jag är borta och efterssom hon bara sysslat med hästar i sisådär trettio år kommer det förmodligen gå åt helvete. Hugo kommer dö av saknad efter mig så jag måste säga hejdå ordentligt.

I eftermiddag ska katterna levereras till kattvakten. Bäst att säga adjö ordentligt till dom också. För katter är ju komplicerade djur, svåra att hålla vid liv. Delikata, känsliga varelser som går under utan special attention 24/7.

I verkligheten kommer förmodligen Hugo inte ens märka att jag är borta och katterna… Ja, dom säger ju att kackerlackor är dom enda djur som kommer överleva ett kärnvapenkrig. Jag tror dom har fel. Det är nog snarare min kattvakt jag ska vara bekymrad för. C the fatcat är inte att leka med när han blir rastlös och det kommer han bli efter ca ett dygn när han inser att han har utegångsförbud. Jag är faktiskt lite glad att slippa bevittna det.

..den stora julgranen som bostadsrättsföreningen har köpt till innergården lutar betänkligt, tänk Pisa.

Funderar på att parkera bilen ca 4m framför den under min vecka borta och sen hoppas på det bästa.

Efter fantastiskt mycket sovande har feberdimmorna lättat och aptiten återvänt. 

Försöker kompensera gårdagens kaloriförlust retroaktivt med friterad kyckling och äpplemunkar. Kanske inte riktigt vad doktorn(eller en dietist, jag svälter inte direkt) skulle rekommendera efter ett dygn på blåbärssoppa men vad fan. Man måste ju våga för att vinna…ett nytt illamående. Fast på ett godartat jagskaaldrigmerätanågontingihelamittliv-sätt till skillnad från det mer elakartade…andra sättet.

Dygnsrytmen är totalt kraschad. Vaknade klockan fyra i morse och tyckte det var dag. Såg större delen av Heroes-säsong ett innan jag åter tuppade av. Så i min värld är det nu fredag morgon. Undra vad det kommer vara när jag ska börja jobba igen på den riktiga fredag morgon? Lördag natt?

Att vara sjuk är inte riktigt som det var när man var barn. Borta är den totala omsorgen och daltandet. Mitt visserligen skämtsamma men ändock sms-nödrop på mat besvarades med ett “Du har ju uppenbarligen telefon, det finns utkörning”. Gulligt.

Jag var ett “halsbarn” när jag var liten. Huvudsakliga födan mellan fem och åtta års ålder bestod av pencillin. Vid nån av dom här halsfluss-perioderna bodde jag hos storesyster, min ponny bodde där och jag ville helst också göra det. På söndagen när det var dags att återvända till stan så hade jag fortfarande inte fått ridit på grund av febern och var otröstlig. Så syster packade in barnet i väldigt mycket kläder, satte en läderrem runt halsen på ponnyn som jag kunde krampa mig fast i och ledde sen mig barbacka på en som jag uppfattade det då magisk och väldigt lång promenad under fullmånen.

Frågar du henne var det en kort promenad i snöslask som fick avbrytas för att jag i det närmaste somnade på hästryggen och gled av.

Men minnen är ju i högsta grad subjektiva och jag håller nog fast vid min feberpåverkade version. Den är mysigare.

..det var sen det gick åt helvete.

Kom hem nöjd och glad för att en halvtimme senare bli sjuk.

Jättesjuk.

Så, nu har jag sovit i 15 timmar och fått reaktioner på blotta synen av mat som skulle göra vilken proffsanorektiker som helst grön av avund.

Tror faktiskt att jag ska gå och lägga mig igen. 15 timmar till borde göra susen.

Livet var enklare på den tiden man hade slöjd i skolan.

Men vilken fin! Visst är det en smörkniv?

Ägnar mig som sagt inte åt någon större julhets men jag tänkte faktiskt vara systerlig nog och köpa varsin klapp åt juniorerna, dom två som är yngre än mig i syskonskaran. Alla övriga betraktar jag som vuxna och får därför vara utan.

Efter en kvart i butikerna på stan har jag panik och börjar känna mig folkskygg. Ringer mamma och undrar om det är uselt att ge dom pengar istället. Det var det inte. Och vid närmare eftertanke så var det ändå stålarna man var ute efter. Det här med att få en tröja av storasyster var inte så himla skoj ändå.

Ikväll blir det, förhoppningsvis, premiärhoppning för mig och Hugo. Spännande.

Skulle precis gå och lägga mig igår när jag upptäckte att någonting saknades. Var inte riktigt säker på vad förrän jag insåg vad tyst och lugn kvällen hade varit.

Katterna.

Ut i trappen och ut på bron.
Knockar nästan en stackars kille som står nerböjd (?) på bron när jag öppnar dörren.
Han var snygg.
Jag hade nerhasade långkalsonger, rosa strumpor och håret stod rakt ut åt vänster efterssom jag hade legat på höger sida i soffan.
Perfekt timing att upptäcka snygga grannar.

Jag kommer för alltid vara definerad som kattbruden i noppiga, för stora långkalsonger och Plupp-frilla.

(minns ni plupp? och lämlarna?)
(han stod nerböjd för att klappa en stackars övergiven katt som satt på bron och spelade hemlös, undra vems?)

Jag älskar att bada. Länge och ofta. Hur kunde jag skaffa en läga utan badkar? Att duscha är inte alls samma sak. Väl hemma från stallet är jag genomfrusen och vill ju bada..

I övrigt har jag överlevt släpande av torvbalar och kraftfoder och en ridtur. Det var till och med lite mysigt att gunga fram under en stjärnklar himmel. I något slags bakfullt övermod ringde jag min tränare och frågade om jag inte kan få komma förbi med Hugo imorgon och se om han kan hoppa. Det fick jag.

Hugo är aldrig hoppad uppsuttet, det betyder att han inte har hoppat hinder med ryttare. Spännande. Han verkar ju rätt cool och har hitills tagit det mesta med ro så med lite tur går det bra. Håll tummarna för att jag får fira jul utan brutna ben.