CuriosityAndTheCats

Jag skulle aldrig våga det.
Inte för att jag inte kan stå för vem jag skulle kunna ligga med men för att jag inte litar på dom.
Rätt vad det är så har dom gjort en R. Kelly eller blivit scientologer och då vill inte jag stå där och behöva säga att Ja men det var ju innan han blev pedofil!

Dessutom är jag på tok för okonsekvent och ändrar mig om typ allt hela tiden.

Men om jag skulle göra en lista, bara en lista vilken som helst så skulle den här killen vara med, kanske egentligen mest hans rollfigur J.D, fast kanske egentligen i vilken roll som helst.

Det är något med förvirringen, den missriktade välviljan, och dom sjuka dagdrömmarna.

Zach Braff/ Scrubs-JD

Precis när jag började bli fiffig på att backa med släp är det slut på mina trailer-färder.
Hugo är flyttad till stora stallet i Sörfors.
Let the bootcamp begin.

Normalt sett blir jag lite envis när jag vill något.
Ger mig inte.

Men så fort sladdar, batterier,adapters och bruksanvisningar är inblandade vill jag bara lägga mig i fosterställning på golvet och gråta. Innan jag ens har börjat. Jag avskyr det, det funkar inte, aldrig.
Någonsin.
Jag gillar grejer där man stoppar in en sladd och voila det funkar.

Jag fick låna en filmkamera för flera veckor sen (innan jul, månader snarare, tack snälla du!) och har fått ett par träningar med Hugo filmade. Nu vill jag ha in dom i min dator men det är tamefan som att lösa världssvälten, det går inte.
 
Ja, jag har installerat cd:n som följde med.
Jo, jag har läst bruksanvisningen.
På sidan 45 ber den mig läsa på sidan 57.
På sidan 57 ber den mig läsa på sidan 45.
Pratar med J, men stoppa in sladden bara så säger det pingpong i datorn!
Inget pingpong här inte.
Massiv tystnad från både dator och filmkamera.
Suck från mig.

Telia erbjöd mig ju gratis digital-tv för ganska länge sen, sen skickade dom ett stort paket med en mardrömshärva av sladdar, routers och manualer.
Jag har fortfarande inte provat att koppla in det.
Törs inte.

Jag höll på att få hjärnblödning innan jag fick modemet och routern till datorn att synka, det där orkar jag inte ens tänka på.

Jag är ju född på åttiotalet, borde inte jag vara bra på sånt här?

..med att betala räkningar.

Ovanligt sent för att vara mig, brukar vara klar runt den 20:e. Skälet till månadens senhet är att jag trodde det skulle göra fysiskt ont att betala dom.

Noterar dock att det gör det inte.
På det stora hela har begreppet “pengar” reducerats till ett på alla vis abstrakt fenomen.
Om jag vid någon punkt hade dom så är dom borta innan jag såg dom.

Så var det med den saken.

Förkylningar är ju sjukdomsvärldens svar på kompromisser.
Ingen blir nöjd och allt blir bara lite trist.

Vaknar med andnöd orsakad av den tsunami av snor som min kropp producerat över natten och som torkat fast i min näsa. Andas genom munnen är så totalt obehagligt att jag väcker mig själv när inte näsan är fri för luftintag.
Det finns dom som har påstått att jag snarkar när det blir så här.

Jag är helt säker på att dom ljuger.
Jag är ju tjej.
Tjejer snarkar inte.
Vi ser ut som änglar när vi sover.
Alltid.

Antydan till feber. Meningslöst det med. Det enda som händer med en halv grads feber är att jag kommer göra allt jag hade gjort utan den halva graden fast med mindre nöje och med mer gnäll.

Tacka vet jag riktiga sjukdomar (alltså typ halsfluss, inte cancer), då har man åtminstone känslan av att det är legitimt, man är ju sjuk, på riktigt. Förkylningar är som när Anna Book hävdar att hon omöjligen kan gå ner i vikt, hon äter ju bara tre bananer i veckan och har ändå ett BMI motsvarande en mindre etiopisk by, inklusive getter.

Man tror helt enkelt inte på det.

Fika med J.

Jag hann före, fördriver tiden med VeckoRevyn medans jag väntar.

En liten ruta med Jessica Alba. Ämnet är att hon är sagolikt vacker och framgångsrik.

Men nackdelen är ju att man inte kan vara säker på att bli tagen på allvar.

Stackars, stackars dig, Jessica.
Verkligen.

Vi gick ut och tog ett par glas vin igår, tre av oss som varit med på kursen. Alla har vi vid något tillfälle gråtit på Teds kurser, dom där frustrationstårarna över att man vet att man kan men det går bara inte.

Efterssom galghumor vid många tillfällen är det enda sättet att rädda sig så hade vi efter en stund väldigt roligt över att samla ihop Teds bästa förtäckta, och ibland inte ett dugg förtäckta, sågningar.

Mannen är som sagt oerhört skicklig, så gott som född i en sadel med en pappa som är en legendar inom hoppning, nationellt som internationellt. Han är något av en akademiker, ser ut som en sådan, och talar som en sådan. Ted pratar inte, han talar. Ser väl ganska oansenlig ut, vilken 50+man i glasögon som helst liksom. Väldigt kunnig, intelligent och med en torr, ganska hård, humor. Det är inte så att vi är rädda för honom, vi står gärna där och pratar med honom och kan skämta tillbaka men vi har alla en väldig respekt för honom, när vi sitter där i sadeln.

Så, i urval, uppsnappat på träningar, Best of Ted;

En vän till mig hade en häst en gång. Den var NÄSTAN lika jobbig som din. Han försökte pricka vägbrunnar när han red, den var ju försäkrad. Är din försäkrad?

Har du provat att sätta upp en ERFAREN ryttare på den där hästen?

Jaha, det här är ju lite som när folk ska snickra hemma för första gången. Kan hästen hoppa eller blir det plockepinn? (plockepinn)

Om vi ska vänta på att du får en bra galopp så kommer jag missa flyget hem. Hoppa nu.

Går det att operera bort livmodern på hästar? Den har ju pms..

Ted har samlat ihop sina elever i rad framför sig. Det här gör han bara när något viktigt ska poängteras för hela gruppen. Vid just det här tillfället fem ryttare, varav två är erkänt duktiga proffs, en vann SM för bara ett par år sedan.

Jaha flickor. Det finns en del som inte hör till hästen men som alltid är följsam, vilken?
Alla vet vad han är ute efter men ingen vill riktigt svara, oroliga för den verbala käftsmäll som oundvikligen kommer följa. Tillslut tar SM-vinnaren bladet från munnen.
Sadeln?
Exakt. Det är skräpet som sitter i sadeln som är problemet. Hoppa nu.

Kan du gråta och rida samtidigt?
Ja (snyft snyft)
Vad står du då här för? Rid nu.

Det här kära vänner, det betalar vi 450kr i timmen för.
Med glädje.
Det måste finnas en diagnos på det?

Nog om den här kursen nu, det är en ny i februari. Hugo vet inte om det än men Operation tränasåinihelvete har inletts.
 

..och komma igen på mindre än 4 timmar.

Dag 2 på hoppkursen idag då.
Hade ni frågat mig för tre timmar sen hur det hade gått hade jag inte kunnat svara.
Jag hade fullt upp med att gråta ilsketårar.
Inte över Hugo.
Över mig.

Nu, med lite perspektiv och en ensam timme i bilen rannsakandes mig själv har jag kommit fram till att det gick bra, jättebra till och med.

Ett problem som förekommer kanske främst hos oss amatörryttare (vi som ruinerar oss istället för att tjäna pengar på hästarna) är att vi i våra hästar har satsat ett stort känslomässigt och för all del även ekonomiskt kapital. För mig väger det känslomässiga kapitalet tyngre, jag är ju trots allt fullkomligt ekonomiskt obegåvad.

Vi identifierar oss till viss del med våra hästar på ett kanske lite osunt vis. Hur fel vi än vet att det är så finns det alltid en tanke hos oss som skaver.

Du är vad du rider.
Och alla vill vi ju vara bra.

Trots att vi alla som ridit i några år är fullt på det klara med att allt inte nödvändigtvis är som det ser ut från läktaren och att även ett proffs kan se dålig ut på en ung eller problemdrabbad häst så vill vi ju självklart att alla som ser oss ska tänka “men vad fint det ser ut, duktiga!”.

Idag har jag stött på patrull i form av en häst som inte kan så mycket, inte är stark nog och mina egna hjärnspöken. Mina egna hjärnspöken kom i form av kontrollhäxan som gör att jag inte kan rida mot ett hinder utan bra galopp, bra distans och bra rytm. Alla dom där tre sakerna kräver utbildning och muskelstyrka som Hugo inte har än. Resultatet blev några vägringar som jag hade fullt ansvar för.

Just då slog det ner mig i skorna totalt. Jag försökte förklara mina tårar med att jag fick Hugos nacke på näsan vid en vägring men efterssom dom flesta i ridhuset vid något tillfälle också har gråtit ilske och frustationstårar så var det ingen som trodde mig. Smällen i ansiktet gjorde visserligen ont men ett sårat ego är värre.
Jag ville så mycket men ju mer jag försökte desto sämre blev det.
Såklart.

Nu när jag har hunnit sansa mig så inser jag att kursen fyllde sitt syfte. Jag har fått ett exakt svar på vad vi behöver öva på. Jag har fått ett svar på exakt vart min häst står i utbildningsståndpunkt. Jag har även kommit till insikt om att jag har köpt en fin liten häst med helt ok hoppteknik. Jag har fått bra hjälp och tips från en väldigt duktig tränare.

Dessutom har jag fått hela alltihop på film och kan konstatera att det kändes mycket värre än vad det såg ut.
Skönt.

Det här med tupplurar är ju konstigt. Man vet aldrig riktigt hur dom ska fungera.
Det finns bra tupplurar och det finns dåliga.

Dom bra tupplurarna är ju fantastiska. Man somnar fort, drömmer ingenting alls och vaknar lätt, pigg.
Dom dåliga är ju värdelösa. Bättre att inte tupplura alls.

Idag blev det en dålig. En där jag varje gång jag ska till att somna måste springa och kissa (3 ggr på en timme, hur är det möjligt? Inget mer thé ur stort glas för miss Curly). En där hemtelefonen ringer. Mobilljudet slås självklart av. En där katterna MÅSTE slåss i sängen som är för varm under täcket men för kallt för att stoppa ut ett avsvalkningsben utanför täcket. En där jag drömmer att jag möter min gamla lärare på ica när han ska köpa pyttesmå bananer (skitsmå, tänk prinskorv, helt onödiga).

En där jag tänker men det måste vara omöjligt när första alarmet går av, snoozar och vaknar med kuddränder i sömnsvullet ansikte och ett huvud som känns fyllt med blöt bomull.

Oberäkneliga saker dom här tupplurarna.

…jag har på det stora hela spenderat veckan med att vara en dålig människa. Dålig kompis, dotter och syster. Men nu är det nog med dåligheterna och efterssom jag mer eller mindre vaknade på hotell imorse så har jag bestämt mig för att det här är en bra dag och att jag ska göra ett uppriktigt ryck att vara en lite bättre människa.

Skulle se film hos kollegan A igår. Hon ringde och frågade Jag är på affären, tänkte köpa något gott, något speciellt du vill ha?

Efterssom jag redan ätit den obligatoriska risgrynsgröten sa jag nej och att jag äter vad som helst. En normal person hade i hennes läge möjligtvis köpt både chips och ostkrokar och kanske lite godis. Men det där är en tjej som gör saker på riktigt och tar mat och godis på dödligt allvar.

Sjavar in i mjukbrallor och tjocksockar för att mötas av vad som närmast kan beskrivas som en delikatessbuffe.

6 olika ostar och en flaska rött bland annat.

Bilnycklarna övergavs genast och jag bestämde mig för att checka in över natten. Somnade proppmätt och smålullig och blev väckt mjukt och försiktigt med kaffe på sängen. Det tog på riktigt emot att checka ut och åka hem till mitt…ja, halvdåliga vandrarhem?

Helgen innebär jobb och en två-dagars hoppkurs för Ted Nätterqvist inklämd mellan passen. Skräckblandad förtjusning. Ted är oerhört skicklig men för med sig en viss…ja skräckblandad respekt kan man väl säga. Hoppas på att jag och min lilla okända korsningsnästanponny tar oss igenom det hela utan alltför stora blåmärken på självkänslan.