Jag när en mes vid min barm.
Det har visat sig att min häst är en mes och dom övriga tre hästarna i stallet är riktiga mobbare. Tre stora bruna mobbare mot min vita lilla häst.
Hästrasism helt enkelt.
Inte så ovanligt i hästsammanhang. Det ska göras upp om rang och position i flocken, så är det bara, och hästar som sticker ut utseendemässigt blir ofta lite mobbade.
Speciellt om dom är riktiga råtöntar som inte försvarar sig.
Jag har med telepatisk kraft försökt få honom att sparka tillbaka.
Icke.
Jag har till och med klivit in och försvarat honom. Vilket jag redan innan visste var totalt verkningslöst. I samma sekund som jag går däifrån så är dom ju där igen. Men mitt hjärta gråter när han blir hunsad.
Så vi har provat olika konstellationer i olika hagar. Hugo har provats med alla dom andra och han har fått prova att vara ensam. Alla försök slutar med rymningar ur hagar, höjd strömstyrka i elstaketet slutade bara med farliga hopp på is ur hagar.
Så dom får gå tillsammans. Och för att bevara lugnet i hagen får jag varje dag bära runt otaliga kilo hö till olika hörn i den stora hagen så att dom tillslut kan stå i varsin del och ge fan i att svartsjukt bevaka hö, vatten och varandra.
Men vad gör man inte för att rädda sin kärlek från stryk. Och sina dyra hästtäcken från att trasas sönder av arga hästtänder.
Och skam den som ger sig, idag fick han dela hötuss med den minsta av mobbarna. Dom kliade till och med lite på varandra. Det värmde mitt matte-hjärta.
