…nu när julen är slut kanske du har gott om tid och kan ägna en stund åt en stackars trångbodd flicka?
Jag önskar mig en renovering av hallen med tillhörande smart förvaringslösning. Väldigt smart, jag har många saker och ingen plats.
Jag önskar mig en platt-tv. Tv:n tar upp en hel kvadratmeter i mitt rum. Här är en kvadratmeter mycket och jag vill ha tillbaka den.
Jag önskar mig ett litet, men väldigt snyggt soffbord.
Alla ovanstående grejor kostar pengar. Pengar är någonting jag just nu inte har. Just nu är dessutom felaktigt, i och med Hugos ankomst kommer “just nu” förmodligen vara lika länge som han gör det.
Igår stod jag länge i min hall och tittade, mätte och suckade. Att hallen behöver målas om är ju en sak, att jag behöver väldigt praktisk förvaring är en annan. För med dom vinklar och vrår som är där så lär jag inte hitta någon färdig. Utan det ska snickras. Visst skulle jag kunna försöka men jag är fullständigt övertygad om att jag inte kommer göra det snyggt och låter därför bli. Projektet kändes så övermäktigt att jag återvände till rummet och möblerade om.
Flyttade på soffan och tv:n för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag flyttar väl runt möblerna typ varannan månad. Blir tillfälligt nöjd och börjar sedan om. Känns så jobbigt när all golvyta är fullständigt belamrad med möbler och grejor. Den här gången blev jag rätt nöjd och fick dessutom en liten fläck tom golvyta över, känns som rena rama dansgolvet. Problemet är att jag nu ser baksidan av tv:n från halva rummet. Skitfult.
Whatever, det får stå kvar tillsvidare.
Igår hade jag en underbar tur med min lilla häst. En sån där när hästen går lite bättre än förväntat och man fylls av kärlek till dom. Red runt stranden och kollade på stora, stora vågor som slog in.
Mäktigt, tyckte jag.
Läskigt, tyckte Hugo.
Men han är så fin, min förra häst hade i det här läget försökt rusa därifrån och kanske även lyckats beroende på om jag hunnit få grepp på henne eller inte. Hugo gör en ansats, känner att jag håller emot och lugnar och slappnar därefter av. Ska inte tråka ut er med hästtermer men efter att vi tittat på havet bestämde sig Hugo för att äntligen våga ta stöd i bettet och göra jättefina skänkelvikningar över vägen. Det gick dessutom jättefint att länga och korta sig i trav. Kanske är det som är grejen? Först hota med läskigt vatten och sen begära något när han i rena lättnaden över att slippa gör vad som helst skitfint?
Förresten Tomten, Hugo önskar sig ett nytt vintertäcke. Det jag köpte förra veckan har fått ett stort hål på rumpan.