CuriosityAndTheCats

Som så mycket annat var min dag tvungen att bli sämre för att kunna bli bättre. Trafikstockningen började en halvmil innan stallet och fortsatte hela vägen över bron ut till slask-ön. När trafiken stått still i flera minuter mitt på bron fick jag lov att bestämma mig.

Göra en Michael Douglas Falling Down-grej och bara kliva ur bilen och gå bananas eller sansa mig.

Jag sansade mig.

Andades djupt, slog på en skiva i bilen och försökte övertyga mig själv om att egen kvalitetstid, det är ju bra? Väl över bron visade det sig att det var en stillstående buss som blockade all trafik.

Framme i stallet stod jag och borstade länge, Hugo stod och småsov och jag njöt av hur skönt det faktiskt kan vara att i lugn och ro borsta på sin häst. Red trots allt i snöslasket, inga konflikter, bara trevligt. Lång, lång tur och väl hemma igen borstade jag lika länge igen, borrade in näsan i varm hästhals och hur det nu var så upptäckte jag att dagen plötsligt hade blivit helt ok.

You have a What fruit are you? invitation.

Allvarligt?

Lägg av nu..

..bajsbrunt.

Idag känner jag mig som antingen fem år gammal och obstinat eller 92 år gammal och redo för kistan. Tillstånden växlar blixtsnabbt men bägge är lika irriterande.

Har jobbat.
Inom mig var jag fem år gammal och härmade våra gäster på ett otrevligt sätt inne i mitt huvud.
Utanpå var jag nog rätt artig. Log flera gånger och skrattade krystat minst en gång.

Utomhus är det bara different shades of grey. Och snöblandat regn. Mysigt. Det får mig att känna mig som färdig för graven.

Jag borde åka och rida. Tror inte det kommer hända. Åka dit måste jag men att rida på det här humöret är bara att tigga om konflikt med stackars oförstående häst. Hugo var smått obstinat igår. Smått i den bemärkelsen att han är för liten och mesig för att ställa till med nån större oreda men tillräckligt obstinat för att jag ska bli på dåligt humör.

Igår räckte tålamodet till. Självinsikten säger mig att det inte gör det idag.  Vi får väl se.

En liten ljuspunkt är att jag inte bara lyckades komma ihåg att min bror fyller år snart men även gick och handlade present. Nu ska jag bara lyckas posta den också. Men kära bror, om du läser det här, bli inte alldeles till dig i trasorna nu. Tänk hellre på visa ord som “less is more” och “det är tanken som räknas”. Det är sånt som händer när man inte bara väljer att fylla år i januari men även flyttar till andra sidan jordklotet.

Äh, nu ska jag gå och äta en mandarin, djupandas och dra på mig ridkläder, humöret kanske ljusnar på hala vägar i rusningstrafik på väg till ön.
(haha)

Ögonen svider och inget kaffe i världen kan kompensera det faktum att jag sovit alldeles för lite inatt fast jag gick och la mig i hyfsad tid. Orsaken är den här.

 Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.

Egentligen är det hans debutroman. Jag råkade läsa bok nr 2 (Hanteringen av odöda) först men det spelade ingen roll.

Jag kan inte sluta läsa. Precis så bra är dom.

Att böcker om vampyrer i Blackeberg och zombies i Stockholm kan vara så bra är ju egentligen helt vrickat men dom är verkligen det, bra!
Hanteringen av odöda gick rakt in i hjärtat och halvvägs in i Låt den rätte komma in är jag helt uppslukad och vill mycket hellre läsa än att duscha och gå och jobba.

Det som är skönt (och kanske inte så bra egentligen, ur en sömnmässig synvinkel) är att bok nr 3, Pappersväggar ligger redo att läsas så snart den här är slut. Då slipper jag göra som med Hanteringen av odöda och läsa så långsamt jag kan för att dra ut på det och inte missa något.