Morgonstund har alldeles för starkt kaffe i mun, inget guld i sikte.
När man är kär kan man ju lätt få för sig att göra saker som man aldrig skulle drömma om när man står med bägge fötterna på jorden. Lite så är det ibland när man har häst.
Man ifrågasätter ibland, ganska ofta, vad fan man egentligen sysslar med.
Som nu, efter tre och en halv timmes sömn, i ett desperat försök att vakna via kaffekoppen. Om två och en halv timme förväntas jag och Hugo dyka upp på en dressyrträning i Sörfors. Transport alltså. Och det snöade större delen av natten och jag är inte helt säker på att snöröjningen har hunnit ändå ut till ön. Och det är kallt ute.
Så, om jag nu ens tar mig dit, så hoppas jag att det är värt det.
