Det finns så störda människor.
“If you have any creature in the house with a head bigger than a walnut
(including boyfriends), you need a Kitty Wig™.”
- Carolyn Sortor
Undra vad C the fatcat skulle tycka om det här?
Folk med djur blir ibland lite..störda (öppet mål här, varsågoda). Somliga mer än andra uppenbarligen men idag har jag återigen ställt mig själv frågan vad jag egentligen sysslar med.
Hugo har varit så billig idag.
Typ gratis.
Faktum är att jag funderade på att hänga en FindersKeepers-skylt runt halsen på honom och köra ut honom i skogen.
Fast det föll ju på det faktum är att han vägrade befatta sig med hästtransporten.
Men älskade lilla häst, är det tjurighet det ska hänga på så har du mött din överkvinna.
Jodå, han kom in i trailern tillslut. Närmare en timme försenad kom jag med hårt sammanbitna käkar iväg från gården. Efter nån mil i bilen var jag munter igen, tills det visade sig att vägen in till ridhuset var såphal. Jag kom helt enkelt inte uppför backen.
Spottandes svordomar som skulle imponera på vilket förortskids som helst lyckades jag backa in trailer på närmsta infart, ta tre djupa andetag och sen lasta ur, kasta på sadeln och helt sonika rida dom två sista kilometrarna.
Hugo skötte sig faktiskt väldigt fint på dressyrträningen. Det kan vara den lilla detaljen som skiljer honom mellan stallet och McDonalds för självklart började han trassla när vi skulle iväg igen.
Inte alls lika intensivt dock, vilket var tur efterssom jag till min hjälp fick Quasimodo (J med nackspärr, stackars människa).
Förövrigt påstår dom lärde att hästars hjärnor är valnötsstora.
Jag tvivlar.
(länken däruppe, den med kattperukerna stal jag rakt av från Lisa. Tack Lisa)
