CuriosityAndTheCats

Dag 2 på hoppkursen idag då.
Hade ni frågat mig för tre timmar sen hur det hade gått hade jag inte kunnat svara.
Jag hade fullt upp med att gråta ilsketårar.
Inte över Hugo.
Över mig.

Nu, med lite perspektiv och en ensam timme i bilen rannsakandes mig själv har jag kommit fram till att det gick bra, jättebra till och med.

Ett problem som förekommer kanske främst hos oss amatörryttare (vi som ruinerar oss istället för att tjäna pengar på hästarna) är att vi i våra hästar har satsat ett stort känslomässigt och för all del även ekonomiskt kapital. För mig väger det känslomässiga kapitalet tyngre, jag är ju trots allt fullkomligt ekonomiskt obegåvad.

Vi identifierar oss till viss del med våra hästar på ett kanske lite osunt vis. Hur fel vi än vet att det är så finns det alltid en tanke hos oss som skaver.

Du är vad du rider.
Och alla vill vi ju vara bra.

Trots att vi alla som ridit i några år är fullt på det klara med att allt inte nödvändigtvis är som det ser ut från läktaren och att även ett proffs kan se dålig ut på en ung eller problemdrabbad häst så vill vi ju självklart att alla som ser oss ska tänka “men vad fint det ser ut, duktiga!”.

Idag har jag stött på patrull i form av en häst som inte kan så mycket, inte är stark nog och mina egna hjärnspöken. Mina egna hjärnspöken kom i form av kontrollhäxan som gör att jag inte kan rida mot ett hinder utan bra galopp, bra distans och bra rytm. Alla dom där tre sakerna kräver utbildning och muskelstyrka som Hugo inte har än. Resultatet blev några vägringar som jag hade fullt ansvar för.

Just då slog det ner mig i skorna totalt. Jag försökte förklara mina tårar med att jag fick Hugos nacke på näsan vid en vägring men efterssom dom flesta i ridhuset vid något tillfälle också har gråtit ilske och frustationstårar så var det ingen som trodde mig. Smällen i ansiktet gjorde visserligen ont men ett sårat ego är värre.
Jag ville så mycket men ju mer jag försökte desto sämre blev det.
Såklart.

Nu när jag har hunnit sansa mig så inser jag att kursen fyllde sitt syfte. Jag har fått ett exakt svar på vad vi behöver öva på. Jag har fått ett svar på exakt vart min häst står i utbildningsståndpunkt. Jag har även kommit till insikt om att jag har köpt en fin liten häst med helt ok hoppteknik. Jag har fått bra hjälp och tips från en väldigt duktig tränare.

Dessutom har jag fått hela alltihop på film och kan konstatera att det kändes mycket värre än vad det såg ut.
Skönt.