CuriosityAndTheCats

Brutalt väckt av ljudet av ett tiotal pocketböcker som rasar i golvet några centimeter från sängen. C the fatcat har av oklar anledning bestämt sig för att bästa platsen att hänga klockan 06.50 på torsdagsmorgonen är bakom böckerna i hyllan. Utrummet där är några centimeter brett. Han är bredare.

Man tycker att han borde skämmas.
Icke.
Rusning mot matskålen.

Åh du är vaken, vad bra, frukost?

Känner att det är svårt att öppna ögonen, inget konstigt, famlandet med stängda ögon hör varje morgon till.

Kommer till badrummet, försöker titta i spegeln, tillbaka tittar två svullna pingisbollar endast brutna av två smala springor röd ögonvita.
Ett öga har gått till sig.
Det andra är fortfarande rött.

Ni vet när man klipper sig och får små hår överallt.
Mmm, igår klippte sig Hugo, ni anar nog hur mycket små hår det blir av rakad häst? Något av dom här små håren hamnade i mitt öga och låter sig icke sköljas bort. Slut på linsvätska.

Filtret i kaffebryggaren viker sig när jag ska göra morgonkaffe, lätt översvämmning och försenat kaffe.

Jaja, det har ju snöat i alla fall, alltid något.

Hörde på radio att mannen som såg till att varenda kille har en rutig skjorta i garderoben dött.
Mr Brokeback Mountain Heath Ledger.
Sorgligt.
Får alltid en klump i magen när man hör ..och efter sig lämnar han/hon sonen/dottern xxx, tre år gammal..

Så himla fel att aldrig få ha egna minnen från en förälder.

..när det enda jag verkligen känner för är att sälja allt jag äger och hoppas att pengarna räcker till en flygbiljett vartsomhelst så blev det inget bloggande.
Hinner alltid tänka igenom (nåja) en hel del alternativ varje gång det händer.

Apelsinplockerska i Israel? Ok.

Laga mat på dykbåtar i Egypten? Visst.

Volontärtorka snor på fattiga barn i Ghana? Hit me.

Men efterssom jag är en ganska tråkig trygghetsnarkoman så kommer det aldrig hända. Dock är vissa dagar som gjorda för att fantiseras bort.

Idag har väl inte direkt visat sig vara så värst mycket mer spännande igår. Har spenderat i princip hela dagen i stallet där Hugo har fått besök av klippmaskinen och blivit av med en massa tjock päls. Det firade han genom att vara superpigg och unghästbusig genom hela ridpasset.
Jag blev faktiskt lite glad, första gången han har bockat sen han kom, blev nästan lite orolig för att jag aldrig skulle få trilla av honom. Det gjorde jag i och för sig inte idag heller.

Han har inte det rätta trycket i sprallarna (än). Annat är det med J:s häst Maja aka Röda Faran. Hon vet hur en slipsten ska dras när det gäller att hålla sin ryttare på sin vakt.

Om Maja är sprängdegsinbakad dynamit så är Hugo seriekopplade kinapuffar.

Detta har gett Jossan en sits som skulle göra vilken rodeoryttare som helst impad. Vill ni se en häst verkligen bocka? Gå in på “Jossan och Maja” där till vänster och klicka in på filmer och “mekaniska tjuren”.
Den ritten är jag tacksam om jag slipper uppleva.

“If you have any creature in the house with a head bigger than a walnut
(including boyfriends), you need a Kitty Wig™.”
- Carolyn Sortor

 Undra vad C the fatcat skulle tycka om det här?

Folk med djur blir ibland lite..störda (öppet mål här, varsågoda). Somliga mer än andra uppenbarligen men idag har jag återigen ställt mig själv frågan vad jag egentligen sysslar med.

Hugo har varit så billig idag.
Typ gratis.
Faktum är att jag funderade på att hänga en FindersKeepers-skylt runt halsen på honom och köra ut honom i skogen.

Fast det föll ju på det faktum är att han vägrade befatta sig med hästtransporten.
Men älskade lilla häst, är det tjurighet det ska hänga på så har du mött din överkvinna.

Jodå, han kom in i trailern tillslut. Närmare en timme försenad kom jag med hårt sammanbitna käkar iväg från gården. Efter nån mil i bilen var jag munter igen, tills det visade sig att vägen in till ridhuset var såphal. Jag kom helt enkelt inte uppför backen.

Spottandes svordomar som skulle imponera på vilket förortskids som helst lyckades jag backa in trailer på närmsta infart, ta tre djupa andetag och sen lasta ur, kasta på sadeln och helt sonika rida dom två sista kilometrarna.

Hugo skötte sig faktiskt väldigt fint på dressyrträningen. Det kan vara den lilla detaljen som skiljer honom mellan stallet och McDonalds för självklart började han trassla när vi skulle iväg igen.

Inte alls lika intensivt dock, vilket var tur efterssom jag till min hjälp fick Quasimodo (J med nackspärr, stackars människa).

Förövrigt påstår dom lärde att hästars hjärnor är valnötsstora.
Jag tvivlar.

(länken däruppe, den med kattperukerna stal jag rakt av från Lisa. Tack Lisa)

Jag har ont i ansiktet. Mitt vänstra ögonbryn sänder ständigt ut små smärtpåminnelser om att det inte är någon mening med att försöka behålla någon slags stil och grace för om jag inte lyckas åstadkomma något klumpigt på egen hand så är det alltid någon som vill hjälpa till.

Två stycken igår närmare bestämt.

Att servera två kulor glass kan vara förenat med fara. Höll på att skriva livsfara men mig veterligen har inget dött av ett spräckt ögonbryn. Dessutom överdriver jag. Mitt ögonbryn är inte spräckt, bara lite svullet.

Hursom, i all hjälpsamhet skulle jag bära ut två kulor glass till den matsal jag inte jobbade i igår, det finns två. Noterar två saker vid bordet.

Glassätarna saknar skedar.
Glasdörren in till “min” matsal står öppen alldeles bakom glassätarnas bord. En genväg således.

Och vi vet ju alla vad dom säger om genvägar.

Kilar tillbaka till baren, plockar med mig skedar, placerar dom hos glassätarna, ler sött och vänder mig om. Med farten hos den som är alldeles säker på att ha en öppen flyktväg möter jag den nu stängda glasdörren.

Pang.
Verkligen pang.

Plötsligt har vi en knäpptyst matsal fylld av förvånade miner och en desorienterad servitris som blivit tillfälligt blind av tårarna som blixtsnabbt vällde upp i ögonen. Hinner buga lätt och mumla ingen fara innan jag öppnar dörren och blixtsnabbt piper ut därifrån.

Ingen ånger alls från servitrisen som glömt skedarna och kassa-killen som ljudlöst skjutit igen dörren bakom min rygg utan att dra för tygskynkena som delvis är till för att undvika sånt här.
Dom hade fullt upp med att ligga på golvet och skratta.

Kassa-killen hade åtminstone vett nog att skämmas tillräckligt för att låta sig tvingas till att torka bort avtrycket från mitt ansikte på glasdörren, jag vägrade.
Servitrisen har tydligen ingen skam alls i kroppen. Så vitt jag vet ligger hon där på golvet och skrattar än.

(förövrigt har mitt värde stigit till över 12000 dollar och jag ägs för närvarande av en respekterad konstnär. märkligt nog lindrar inte detta smärtan i ögonbrynet.)

Efterssom jag ändå har spenderat dom sista timmarna av min arbetskväll i någon märklig låtsasvärld med ingredienser såsom ex på nostalgitripp med tillhörande icke-nostalgisk flickvän och slattdrickande 60+män med galen blick så kunde jag ju lika gärna fortsätta.

Så jag köpte tre vänner på facebook för dom pengar jag tjänat ihop genom att bli såld.

Ni tre.
Jag vill att ni ska veta att jag bara köpte er för att ni var dom enda jag hade råd med.
Dom populära människorna var för dyra.

Konstaterar även missnöjt att jag inte ökat i värde sen i eftermiddags.
Hur ska jag kunna sova nu?

Blev ju tvungen att undersöka det här.
Upptäcker med stigande förfäran att jag mot mitt vetande har blivit köpt och såld massor med gånger.
Känner mig smutsig en stund.
Konstaterar att det är flera i min bekantskapskrets som är dyrare än mig.
Känner mig lite sårad innan jag upptäcker att det är fler som är mycket billigare.

Suckers.

Jag är förövrigt värd över 10,000 dollar nu och ägs av en person jag sprang på senast igår, fullkomligt oventande om att han ägde mig.

Länge leve internet.

Kollar facebooken och ser mitt namn flimra förbi i ett sammanhang jag inte känner igen.

A fellow bloggare har köpt mig för 6898 dollar.

Jag som inte ens visste att jag var till salu?
Och är 6898 bra eller dåligt?
Borde det här få mig att känna mig lite smutsig?
Vart är min andel?
Och vem ägde mig innan?

Jag är förvirrad.

Man måste ju vara att betrakta som hopplöst oglamourös när den enda inbjudan som trillar ner i brevlådan är en biljett till en specialvisning av “Yrkeslandslaget-de utvalda” från AMF Pension tisdagen den 19/2 på filmstaden i Sundsvall.

Jag får till och med ta med en kompis.

Dessutom bjuder dom på “en bit mat, öl och lite pensionssnack innan vi bänkar oss framför själva filmen”. Rafflande.
Nån som vill ha min biljett? Ni får ta med en egen kompis till och med.

Jag kan tyvärr inte följa med, jag ska klippa tånaglarna just den dagen.

Attans.

Det följde med en knapp också, en sån man fäster på jackan. Jag stöder Yrkeslandslaget!.
Ni får den med.

…testet var faktiskt lite roligt.

http://dna.imagini.net/friends/

Så, Show me yours and I´ll show you mine.

Och inget fusk barn!