CuriosityAndTheCats

Vi pratade om det igår på jobbet.
Och sen såg jag samma fråga på tv igår.

Vad ville ni bli när ni blev stora när ni var små?

Jag kunde inte komma på att jag ville bli någonting när jag blev stor när jag var liten. Framförhållning har aldrig riktigt legat för mig. Men sen på kvällen kom jag på att det ville jag ju visst det.

Cirkusmänniska.
Jag ville jobba på cirkus.

Notera att jag inte skriver “cirkusprinsessa”. Jag kan inte komma ihåg att jag hade någon lust att dirigera pudlar ovanpå ponnyer iförd ful klänning. Jag ville hänga med elefanterna. Gå promenader med dom och bada dom.

Mest bada dom.
Hänga med hästarna också.
Självklart.
Men prinsessgrejen föll alltid på samma sak.
Den där jäkla klänningen.
Och skorna.

Min barndom spenderades mest smutsig. Och naken. Jag blev alltid lortig och fann det för bäst att plocka av mig allt innan någon noterade hur skitig man blev av att kräla omkring på backen och hoppa i vattenpölar. Till min mors stora förtvivlan blev jag förtvivlad av klänningar, dom var helt värdelösa att leka i. Och det blev allt som oftast ett jäkla liv när man blev lortig i dom.

Jag har lärt mig att ha klänning utan att kasta av mig den så fort jag kliver ur min mors synfält. Skorna är jag fortfarande värdelös på. Högklackat är supersnyggt. På bild och på andra människor och på mig när jag sitter eller står still. Jag kan inte gå i dom. Inte, verkligen.

Mamma blev kompenserad av min ultrafeminina lillasyster som i princip föddes i en klänning och som aldrig har gillat att bli lortig eller hoppa i vattenpölar. Jag har planer på att lära mig gå i klackar.

Sen.
När jag blir stor.
Och jobbar på cirkus.
Jag ska bada elefanter iförd högklackat.
Så det så.

Ett mycket större problem än böckerna är ju egentligen att jag inte bara är skitrik. Det är i stort sett det jag har tänkt på idag. Efter att jag funderat lite på hur många fattiga släktingar som kommer behöva stödutfodras efter min lottovinst har jag kommit fram till att en vinst på ungefär 100 miljoner kronor räcker.

Och om jag inte kan få det kan väl någon åtminstone ge mig en butler?

Jag är så dödligt jävla utled på trivialiteter som smutsiga strumpor och odiskade tallrikar att min själ dör lite när jag tänker på att jag med största sannolikhet kommer bli tvungen att ta reda på mitt eget skräp i hur många år som helst om jag inte dör ung, och det går inte för jag kommer bli så förbannat grinig om jag aldrig kommer få använda dom där pensionspengarna som jag inte köper skor för varje månad.

Och ålderdom betraktar jag mest som ett freecard till att bli hur excentriskt som helst. Börja snatta, röka gräs till frukost, färga håret rosa och sånt.

Mmm, ålderdom..

Ja, det var väl allt jag hade på hjärtat just nu.

Illa.
Klart värre än till exempel ett tomt kylskåp vilket hemmet också kan erbjuda.

Jag är en läsare, jag har insett det och håller alltid ett lager hemma av böcker jag vill läsa men nu har jag på något vis (läs Hugo) halkat efter på i princip alla områden av livet och normala rutiner är satta ur spel.

Så efter att ha läst ut Katarina Wennstams “Smuts” så gapar hyllan nästan tom.

Där står 5 olästa böcker, har egentligen ingen lust att läsa någon av dom. 3 därför att dom är på engelska. Och tegelstenar. Inget ont i det men handen på hjärtat så är det liiiite jobbigare att läsa på engelska än på svenska. Där står till exempel “Shantaram” av Gregory David Roberts. Jag har hört mycket gott om den och vill gärna läsa den, på svenska. 936 sidor på engelska fick mig att backa och svära lite över hur klumpigt det är att inte kolla språket när man beställer böcker på nätet. Dom andra två är födelsedagspresenter från min kosmopolitiske bror som numera bor i koalaland.

Där står “Anna Karenina” av Tolstoy.
Heh.
Där kan den få stå kvar.
Säkert bra om man orkar plöja sig igenom kapitel 1-3.
Det orkar inte jag.

Och där står slutligen “Värmen” av Ulf Lundell.
Jag har alltid haft svårt för Lundell.
Har egentligen inget direkt skäl till det.
Det har nog mest blivit så.
Så jag köpte “Värmen” för månader sen, tänkte att jag måste ju åtminstone kolla läget.

Läser första meningen.
“Den sommaren bodde vi, eller rättare sagt försökte vi bo, i ett hus i Théoule strax väster om Cannes, eller om det var söder om, sydväst kanske, ett magnifikt hus, verkligen, som låg på ett berg som kanske var 200 meter högt över havet och havet, Medelhavet, låg därnere, därute och gamla och nya lustjakter propellrade sej än hit än dit i sakta mak och i bukten bredde hela Cannes ut sej och flygplatsen rektanglade till sej sin yta inåt land och där bortom låg dom blånande bergen.”

Fortsätter två sidor och stöter på fraser som hårresande hammarblixtar, beethovenska åskväder och världens enorma väldighet.

Här lägger jag stilla ifrån mig “Värmen” och läser raskt tre kapitel i “Half of a yellow sun” av Chimamanda Ngozi Adichie. 430 sidor Nigerianskt inbördeskrig på engelska känns väldigt mycket mer överkomligt än ett kapitel Lundell.

På riktigt.

 

Ena stunden gapar hon om att det inte är farligt eller pinsamt att gå till psykolog och nästa är hon rädd för att ringa massören.

Men DET är ju farligt.

Nu är det andra morgonen i rad jag vaknar utan känsel i höger hand (skakade inte hand i luften, låtsades använda en penna, man måste ju variera sig) och som det fortsätter sticka och domna i den. Hypokondrin skriker hjärtattack men efterssom det då borde vara vänster arm (och det tog ju en stund att räkna ut) så tror jag mer på den vid öronhöjd fastvuxna höger axel. Och dom läbbiga knölarna i nackmuskeln.

På mitt jobb springer folk och petar varandra på axlarna hela tiden, har tydligen blivit något slags ömhetsbevis att tortera varandra. Själv springer jag skrikandes därifrån vid minsta antydan till att lyfta handen mot mina axlar. Det gör ju svinont. Lät dock en ovanligt hårdhänt arbetskamrat gå lös för någon vecka sen. Ska det göras är det väl bäst att ta i. Vilken smärta. Sadisten fnissade som ett ondskefullt geni vid upptäckten av varje ny knöl. Jag svettades och frös och svimmade nästan om vartannat och hade sen träningsvärk i dagarna tre. Men det blev faktiskt lite bättre.

I söndags somnade jag i soffan med all kroppsvikt koncentrerad till min hopvikta, högra nackmuskel och har sen dess gått runt med axeln i öronhöjd, livrädd för att någon ska peta på den. Borde väl ringa massören.

Men det gör ju ont.
Det är inte skönt alls.
Och dom vill alltid att man ska komma tillbaka, för mer smärta.
Jag vill ha en quick-fix, inte upprepad tortyr.

Medans jag flyttade hästbajs från ett ställe till ett annat idag så lyssnade jag på P3 (jodå, radion stod på rix) jag tror det var programmet “Krister”. Jag hann aldrig lyssna på hela programmet men ämnet var psykisk ohälsa. Om jag inte minns siffrorna fel så finns det på landets ca 1200 vårdcentraler ca 100 psykologer.

Det, om något, är ju helt galet.

Tänkte först inte skriva något om saken, ämnet är så laddat och för mig känns det betydligt privatare än mycket annat men på något sätt känns det viktigt.

Jag har gått till psykolog.
Nej, jag är inte knäpp.
Nej, jag hade inga planer på att ta livet av mig.

Det finns överhuvudtaget inget smaskigt kring det. Jag mådde bara väldigt, väldigt dåligt och tog tag i problemet innan det hade hunnit få ett alltför fast grepp om mig. Jag gick bara dit två gånger men jag hade gärna fortsatt om det inte är så förbaskat dyrt att gå till privata psykologer. Men två gånger var det som krävdes för den gulliga lilla tanten jag gick till att för att städa upp i den mentala oreda jag gick runt och släpade på. Jag hade samlat på mig saker och efter ett par tuffa år med dödsfall och separationer som grädde på moset blev hela soppan svår att hantera. När jag inte längre kunde somna på nätterna fick det vara nog och jag gick till psykolog.

Nog om det. Det jag reagerade på idag, och har reagerat på förut är två saker.

1. Varför är det så förbaskat pinsamt att gå till en terapeut/psykolog?

Om jag har ont i armen går jag till doktorn. Är det då inte fullt naturligt att gå till doktorn när jag har ont i själen? Det är så många människor som mår dåligt. Bara i min bekantskapskrets kan jag samla ihop ett gäng som har sökt hjälp och ett gäng som verkligen skulle må bra av att göra det. Varför inte ta tag i ett problen INNAN det blir akut och man sitter där som ett kraschat vrak?

2. När folk faktiskt tar tag i det och söker hjälp är det nästan omöjligt att få vettig hjälp om du inte är suicidal eller har skadat någon annan människa. Jag har hört skräckexempel om tonårsflickor som skurit sig sönder och samman och blivit hemskickade med plåster på armarna utan att komma i närheten av en psykolog. Jag har själv sett en människa spendera flera veckor på en psykologisk vårdavdelning med ETT ENDA samtal men en jävla massa piller.

Hon var inte galen.
Hon var trasig.
Trasiga människor ska lagas, inte drogas ner.

Visst fyller medicinen en funktion, det är jag säker på men det räcker inte att behandla en massa symptom utan att behandla sjukdomen.

Jag gick aldrig till den allmänna sjukvården. Jag gick direkt till en privat mottagning, fick komma fort och fick utmärkt hjälp men man måste hålla i minnet att många inte har råd med det eller helt enkelt inte ser möjligheten i det. Istället söker dom sig till någon av dessa 1200 vårdcentraler och får höra att ingen av dessa 100 psykologer har tid med dom om dom inte kan tänka sig att göra ett misslyckat självmordsförsök först.

Det mina vänner är sinnesjukt.
Inte att må dåligt.
Eller att söka hjälp.
Det är sunt.

ps. Att flytta på hästbajs är för övrigt att betrakta som terapi det med, tyvärr inte avdragsgill. ds.

Läser mitt eget bloggande idag och skäms lite.

Så här är det.
Jag är inte galen.
Blir bara lite..enveten ibland.
Och inget får mig att se rött som kundtjänster.

Nu har jag sansat mig och för länge sen knäppt av hemtelefonen. Och jag skulle vilja tillägga att jag inte gick omkring med luren vid örat i fyra timmar.
Högtalarfunktion.

Anyway, jag fick aldrig svar.
Efter fyra timmar och fyrtio minuter åkte jag till stallet istället.
Kom hem till ett väldigt trevligt svar och en ursäkt från ikano på min mail.
Jag rodnade lite när jag läste mitt eget mail. Trots att jag uteslöt alla könsord och svordomar är det väldigt..spydigt.

Förlåt Ewa på ikanobanken i Älmhult.
Jag hoppas du förstår att brevet är författat av en människa i affekt som har genomlidigt många trauman i samband med kundtjänster.
Faktiskt så är allt Telias fel.
Om du har nån timme över imorgon kan du ringa deras kundtjänst och hämnas.

Och jag vägrar lägga på.

Har övertalat en mycket ovillig och stressad T att köra förbi med ett paket cigaretter. Han hade bråttom och såg smått svartögd ut när jag inte kunde gå fram till hans bil och hämta paketet. Det såg lite ut som om han försökte pricka mitt huvud när han kastade paketet mot mig men det kan jag väl ändå inte tro? Och jag är tvungen att hålla mig inom telefonens räckvid hur svartögda blickar jag än får.

Jag har skrivit ett upprört mail till info@ikanobanken.se. Om någon känner för att skicka virus till den adressen så har ni mitt fulla stöd och väsignelse.

Nu sitter jag här och funderar på vilket jag hatar mest, kundtjänsten eller mig själv för att jag inte bara ger mig och ägnar min lediga dag och något som inte riskerar att ge mig en hjärtattack. Försöker se det positiva med att det var forever sen jag spenderade så mycket tid hemma med att göra ingenting men det hjälper föga.

Jag har börjat svettas och darra.
Venen i pannan hotar att spränga huden.

Det är ett samtal före mig.

Ringde till J och försökte med falsettröst som pendlar mellar skratt och snyft att få henne att komma hit med cigaretter åt mig.

-Men lägg på då!
-Jag kan inte fattar du väl, det har gått två timmar, jag kan inte sluta nu!
-Men jag ska på banken, hinner inte.
-Men ta bilen då! Jag betalar böterna om det inte finns parkering utanför banken!
-mm, du jag ringer upp dig strax.

Jag tvivlar på att hon kommer.
Jag är medveten om att det här är helt stört och att jag bara borde lägga på och get on with my life men jag kan inte.
Jag drivs numera av rent vitglödgat hat och måste få säga det till någon på ikano-banken.
Så är det bara.

Risken är stor att jag kommer bli berömd på ikano-bankens kundtjänst som ännu ett pucko som brister ut i osammanhängande haranger utan att få sitt ärende framfört. Det är det vid det här laget värt.

http://www.youtube.com/watch?v=Pj5qF7Of1E0

Efterssom jag är fjättrad i hemmet i väntan på svar och dessutom börjar tappa tålamodet tänkte jag avreagera mig genom att skriva ett svavelosande mail till Ikano-banken. Klickar mig fram till “klagomål och synpunkter”.

2008.
Allt sker fan i mig via internet eller möjligtvis telefon.
Vad fan möts jag av?!

“Dina synpunkter är jätteviktiga för oss. Om du skulle vara missnöjd med något i kontakten med Ikanobanken vill vi att du snarast kontaktar oss.
Skicka brev till
Klagomålsansvarig
Box 717
343 81 Älmhult “

Det är så stört att jag nästan började gilla dom igen. Självklart får dom inga klagomål. Vem fan ids skriva ett brev? Pendlar mellan fullkomligt sinnessjuka tankar på hämnd och en motvillig önskan att vilja gratulera dom.

(det är två samtal före mig, dom besvarar mitt samtal så fort dom kan. Tiden på telefonen visar 01.58.32 och snart kommer jag börja skära mig själv i armarna, samla upp blodet och skicka det utsmetat i ett brev till älmhult innan jag hoppar från min franska balkong på ca 5 meters höjd och hamnar i rullstol for life.)

Samtalstiden på telefonen visar 01.43.52 och det är nu bara två samtal före mig.

Visst, hjärtat har börjat slå lite fortare och blodådern ovan för min högra (ja, jag skakade hand med ingen i luften) tinning har börjat framträda. Men helt okarakteristiskt för mig så har jag inte kastat telefonen i väggen och åkt till ikea. Istället försöker jag vara tacksam för att det här är så jävla tråkigt att jag har hunnit noppa ögonbrynen, gjort rent kattlådan och diskat mellan ..det är tre samtal före dig och ..det är två samtal före dig. Allt runtbärandes på telefonen.

Rökte sista cigaretten gjorde jag för länge sen. Sen gick jag igenom alla väskor och jackor för att kolla så att inget gammalt paket låg och skräpade någonstans. Sen kom jag på att jag råkade vända upp och ner på ett paket i bilen igår och att det kanske ligger någon där. Räckvidden på bärbara hemtelefonen visade sig räcka till parkeringen och visst hittade jag en (1) cigarett inkilad i passagerarsätet på skrotforden.

Lodis och missbrukarfaktorn i det här försöker jag med dålig framgång ignorera.

Nu ska jag djupandas, röka den sista, upphittade, cigaretten och försöka sluta tänka terroristtankar om kundtjänster i största allmänhet.