CuriosityAndTheCats

Vaknade 10.02 i morse med en småluddig minnesbild av att jag hade skrivit något här i natt. Vågade dock inte kolla vad förrän frampå eftermiddagen, det finns skäl till att jag har lovat mig själv att låta bloggen vara ifred efter intag av alkohol, vem vet vad mitt alterego kan tänkas klottra ner.

Kan dock konstatera (väldigt nöjt) att det var fullkomligt harmlöst och att jag dessutom inte ens låter speciellt full.
Skenet kan bedra.

Idag då?

Innehållslös dag, det intressantaste inslaget har bestått av min mor på telefonsvararen med en fullkomligt vidrig version av “I just called to say I love you”. Mycket kan hon tanten men hon sjunger sjukt illa.
Fint tänkt dock.

Nu stall och ridning i mörker, kyla och snö, det är kul med hästar.
(upprepas maniskt, kulkulkul med hästar, jämt och alltid och forever)

Vet inte om jag ser diskussionslysten ut.
Känns lite som om jag ser en person utifrån bara för att finna att den högljudda lilla människan är misstänkt likt en tjej jag tycker mig känna igen.

Det har varit Zlatan (igen). Det har varit huruvida det är ok att spela mer dum än man faktiskt är (there is a time and place for anything) och det har varit rock vs rap.

Upptäcker att jag fann mest hjärta i diskussionen om huruvida rockerserna var tuffaren än rapparna.
Vet inte om det är en generationsfråga men min antagonist i frågan ansåg att sampling var fusk.
(Rapparna samplar hela tiden.)

Jag anser att det är kreativt uppskattande.

Jag älskar samplingar.
Det är något tryggt i att hitta bekanta basgångar, textrader och rena stölder i ny musik.
Herregud, det är ju en komplimang.
Jag blir på riktigt lite lycklig när Jay Z och Lenny Kravitz gör en låt ihop och lyckas peta in lite Guns`n Roses, om så bara genom en ordlek.

Jag skulle vilja hävda att hiphopen må lida av mycket men dom lider i alla fall inte av någon Jante-lag.
Tvärtom kastar dom all falsk blygsamhet över axeln och strör komplimanger (i form av samplingar och stölder) omkring sig.
Dom säger inte bara att rockens låt (basgång eller text eller ide eller whatever) var bra.
Dom säger även att dom kan ta det bra och göra det bättre. (Tror ni verkligen att Apologize hade varit en hit utan Timbaland? Jo, det finns en sån version. Den kom först, inga topplistor där inte. Ni har inte ens hört den, räcker inte det?)
Är inte det utvecklande vetenskap så säg?

Inte en enda person född efter 1980 (Jo, självklart någon, låt oss strunta i desa några ok?) hade brytt sig om Aerosmiths “Dream on” om inte Eminem hade fått en hit med “Sing for the moment”.

(Sing with me, sing for the year
Sing for the laughter, sing for the tears
Sing with me, if it’s just for today
Maybe tomorrow, the good lord will take you away )

Känns bekant väl?

Jag kan nog sätta en hunka på att ni känner igen den från Eminem, eller möjligtvis från (Eminems igen) filmen 8 Mile.
Inte från Aerosmiths debutalbum “Aerosmith” anno 1973.

Men det är ju en bra låt.
Det hade i alla falll inte jag vetat utan hiphopen.
(Och jag vet, bara gamla exempel men hörrni, klockan är faktiskt nästan 4 på en söndagsmorgon, ge mig lite cred för ansträngningen)

Därför tycker jag att rapparna vinner.
Mindre bajsnödighet och mer glad kreativitet.

Utlösande faktor:
Lazee “Rock away”.

(me like)