CuriosityAndTheCats

Medans jag flyttade hästbajs från ett ställe till ett annat idag så lyssnade jag på P3 (jodå, radion stod på rix) jag tror det var programmet “Krister”. Jag hann aldrig lyssna på hela programmet men ämnet var psykisk ohälsa. Om jag inte minns siffrorna fel så finns det på landets ca 1200 vårdcentraler ca 100 psykologer.

Det, om något, är ju helt galet.

Tänkte först inte skriva något om saken, ämnet är så laddat och för mig känns det betydligt privatare än mycket annat men på något sätt känns det viktigt.

Jag har gått till psykolog.
Nej, jag är inte knäpp.
Nej, jag hade inga planer på att ta livet av mig.

Det finns överhuvudtaget inget smaskigt kring det. Jag mådde bara väldigt, väldigt dåligt och tog tag i problemet innan det hade hunnit få ett alltför fast grepp om mig. Jag gick bara dit två gånger men jag hade gärna fortsatt om det inte är så förbaskat dyrt att gå till privata psykologer. Men två gånger var det som krävdes för den gulliga lilla tanten jag gick till att för att städa upp i den mentala oreda jag gick runt och släpade på. Jag hade samlat på mig saker och efter ett par tuffa år med dödsfall och separationer som grädde på moset blev hela soppan svår att hantera. När jag inte längre kunde somna på nätterna fick det vara nog och jag gick till psykolog.

Nog om det. Det jag reagerade på idag, och har reagerat på förut är två saker.

1. Varför är det så förbaskat pinsamt att gå till en terapeut/psykolog?

Om jag har ont i armen går jag till doktorn. Är det då inte fullt naturligt att gå till doktorn när jag har ont i själen? Det är så många människor som mår dåligt. Bara i min bekantskapskrets kan jag samla ihop ett gäng som har sökt hjälp och ett gäng som verkligen skulle må bra av att göra det. Varför inte ta tag i ett problen INNAN det blir akut och man sitter där som ett kraschat vrak?

2. När folk faktiskt tar tag i det och söker hjälp är det nästan omöjligt att få vettig hjälp om du inte är suicidal eller har skadat någon annan människa. Jag har hört skräckexempel om tonårsflickor som skurit sig sönder och samman och blivit hemskickade med plåster på armarna utan att komma i närheten av en psykolog. Jag har själv sett en människa spendera flera veckor på en psykologisk vårdavdelning med ETT ENDA samtal men en jävla massa piller.

Hon var inte galen.
Hon var trasig.
Trasiga människor ska lagas, inte drogas ner.

Visst fyller medicinen en funktion, det är jag säker på men det räcker inte att behandla en massa symptom utan att behandla sjukdomen.

Jag gick aldrig till den allmänna sjukvården. Jag gick direkt till en privat mottagning, fick komma fort och fick utmärkt hjälp men man måste hålla i minnet att många inte har råd med det eller helt enkelt inte ser möjligheten i det. Istället söker dom sig till någon av dessa 1200 vårdcentraler och får höra att ingen av dessa 100 psykologer har tid med dom om dom inte kan tänka sig att göra ett misslyckat självmordsförsök först.

Det mina vänner är sinnesjukt.
Inte att må dåligt.
Eller att söka hjälp.
Det är sunt.

ps. Att flytta på hästbajs är för övrigt att betrakta som terapi det med, tyvärr inte avdragsgill. ds.

Läser mitt eget bloggande idag och skäms lite.

Så här är det.
Jag är inte galen.
Blir bara lite..enveten ibland.
Och inget får mig att se rött som kundtjänster.

Nu har jag sansat mig och för länge sen knäppt av hemtelefonen. Och jag skulle vilja tillägga att jag inte gick omkring med luren vid örat i fyra timmar.
Högtalarfunktion.

Anyway, jag fick aldrig svar.
Efter fyra timmar och fyrtio minuter åkte jag till stallet istället.
Kom hem till ett väldigt trevligt svar och en ursäkt från ikano på min mail.
Jag rodnade lite när jag läste mitt eget mail. Trots att jag uteslöt alla könsord och svordomar är det väldigt..spydigt.

Förlåt Ewa på ikanobanken i Älmhult.
Jag hoppas du förstår att brevet är författat av en människa i affekt som har genomlidigt många trauman i samband med kundtjänster.
Faktiskt så är allt Telias fel.
Om du har nån timme över imorgon kan du ringa deras kundtjänst och hämnas.

Och jag vägrar lägga på.

Har övertalat en mycket ovillig och stressad T att köra förbi med ett paket cigaretter. Han hade bråttom och såg smått svartögd ut när jag inte kunde gå fram till hans bil och hämta paketet. Det såg lite ut som om han försökte pricka mitt huvud när han kastade paketet mot mig men det kan jag väl ändå inte tro? Och jag är tvungen att hålla mig inom telefonens räckvid hur svartögda blickar jag än får.

Jag har skrivit ett upprört mail till info@ikanobanken.se. Om någon känner för att skicka virus till den adressen så har ni mitt fulla stöd och väsignelse.

Nu sitter jag här och funderar på vilket jag hatar mest, kundtjänsten eller mig själv för att jag inte bara ger mig och ägnar min lediga dag och något som inte riskerar att ge mig en hjärtattack. Försöker se det positiva med att det var forever sen jag spenderade så mycket tid hemma med att göra ingenting men det hjälper föga.

Jag har börjat svettas och darra.
Venen i pannan hotar att spränga huden.

Det är ett samtal före mig.

Ringde till J och försökte med falsettröst som pendlar mellar skratt och snyft att få henne att komma hit med cigaretter åt mig.

-Men lägg på då!
-Jag kan inte fattar du väl, det har gått två timmar, jag kan inte sluta nu!
-Men jag ska på banken, hinner inte.
-Men ta bilen då! Jag betalar böterna om det inte finns parkering utanför banken!
-mm, du jag ringer upp dig strax.

Jag tvivlar på att hon kommer.
Jag är medveten om att det här är helt stört och att jag bara borde lägga på och get on with my life men jag kan inte.
Jag drivs numera av rent vitglödgat hat och måste få säga det till någon på ikano-banken.
Så är det bara.

Risken är stor att jag kommer bli berömd på ikano-bankens kundtjänst som ännu ett pucko som brister ut i osammanhängande haranger utan att få sitt ärende framfört. Det är det vid det här laget värt.

http://www.youtube.com/watch?v=Pj5qF7Of1E0

Efterssom jag är fjättrad i hemmet i väntan på svar och dessutom börjar tappa tålamodet tänkte jag avreagera mig genom att skriva ett svavelosande mail till Ikano-banken. Klickar mig fram till “klagomål och synpunkter”.

2008.
Allt sker fan i mig via internet eller möjligtvis telefon.
Vad fan möts jag av?!

“Dina synpunkter är jätteviktiga för oss. Om du skulle vara missnöjd med något i kontakten med Ikanobanken vill vi att du snarast kontaktar oss.
Skicka brev till
Klagomålsansvarig
Box 717
343 81 Älmhult “

Det är så stört att jag nästan började gilla dom igen. Självklart får dom inga klagomål. Vem fan ids skriva ett brev? Pendlar mellan fullkomligt sinnessjuka tankar på hämnd och en motvillig önskan att vilja gratulera dom.

(det är två samtal före mig, dom besvarar mitt samtal så fort dom kan. Tiden på telefonen visar 01.58.32 och snart kommer jag börja skära mig själv i armarna, samla upp blodet och skicka det utsmetat i ett brev till älmhult innan jag hoppar från min franska balkong på ca 5 meters höjd och hamnar i rullstol for life.)

Samtalstiden på telefonen visar 01.43.52 och det är nu bara två samtal före mig.

Visst, hjärtat har börjat slå lite fortare och blodådern ovan för min högra (ja, jag skakade hand med ingen i luften) tinning har börjat framträda. Men helt okarakteristiskt för mig så har jag inte kastat telefonen i väggen och åkt till ikea. Istället försöker jag vara tacksam för att det här är så jävla tråkigt att jag har hunnit noppa ögonbrynen, gjort rent kattlådan och diskat mellan ..det är tre samtal före dig och ..det är två samtal före dig. Allt runtbärandes på telefonen.

Rökte sista cigaretten gjorde jag för länge sen. Sen gick jag igenom alla väskor och jackor för att kolla så att inget gammalt paket låg och skräpade någonstans. Sen kom jag på att jag råkade vända upp och ner på ett paket i bilen igår och att det kanske ligger någon där. Räckvidden på bärbara hemtelefonen visade sig räcka till parkeringen och visst hittade jag en (1) cigarett inkilad i passagerarsätet på skrotforden.

Lodis och missbrukarfaktorn i det här försöker jag med dålig framgång ignorera.

Nu ska jag djupandas, röka den sista, upphittade, cigaretten och försöka sluta tänka terroristtankar om kundtjänster i största allmänhet.

Än.

Jag vet fortfarande inte om jag kommer behöva göra det eller inte. Tog ett långshot och provar ikano-banken istället. Hela grejen gäller ju ändå min ikea-kredit.

Jag blev så lycklig när det bara krävdes fyra-fem jobbiga automatfrågor för att kopplas fram till en riktig människa. Ännu nöjdare blev jag när rösten sa ..det är fyra samtal före dig, du kopplas snart fram. 4 samtal liksom, hur lång tid kan det ta? Den frågan kommer kanske aldrig få ett svar. Det var nämligen exakt 47 minuter och…33 sekunder sedan.

Nu är det bara tre samtal före mig.
Jag borde alltså komma fram till kundtjänst vid ca 16.15.
Någonting säger mig att mitt tillkämpade lugn kommer ha flugit sin kos vid det laget.

Jag orkar inte ens hetsa upp mig. 
Än.

Sitter här och betraktar katterna slåss.
Dom vill ut och jag vill inte släppa ut dom i den här blåsten.
Sist C the fatcat fick gå ut i halv-storm försvann han i fyra dygn och jag hade så jävla ont i hjärtat och spenderade nätterna med att promenera runt närområdet med ficklampa.
Det har jag ingen lust att upprepa.

Ett större problem än tussarna av katthår som flyger överallt när dom håller på så här är att jag bara har en cigarett kvar och har ringt ikano-banken med hemtelefonen. Tänk om jag röker den nu och sen så tar allt det här flera timmar? Egentligen borde jag hinna rusa ner till kvarterskiosken. Men då kommer dom ju garanterat hinna svara medans jag är borta. Dilemma.

Note to self; Ring alltid upp kundtjänster från mobilen. Eller sluta röka.

Telia har sedan gammalt stadigt innehaft plats 1-5 på mina mest hatade kundservicecenter. Nu är dom plötsligt hotade av ikeas kundservice.

Där man på telia åtminstone har en rimlig chans att få prata med en riktig människa efter ett par timmar i telefonkö så har ikea satt upp en för mig ogenomträngelig mur av automatiska frågor som inte leder någonstans. Som pricken över i:et avslutar dom det idiotiska samtalet med att hänvisa till sin hemsida, var tror dom att jag fick numret ifrån? Självklart efter att jag har läst mig igenom otaliga pdf-filer som ger en ny dimension till ordet meningslöst.

Plötsligt vet jag vad jag ska göra med min lediga, sysslolösa dag (om man bortser från städning och tvätt och disk och annat skit). Jag ska ta skrotforden till ikea, kedja fast mig vid första bästa människa i arbetskläder och inte släppa taget förrän jag har fått svar på mina frågor.

Punkt.