Curly goes political.
Medans jag flyttade hästbajs från ett ställe till ett annat idag så lyssnade jag på P3 (jodå, radion stod på rix) jag tror det var programmet “Krister”. Jag hann aldrig lyssna på hela programmet men ämnet var psykisk ohälsa. Om jag inte minns siffrorna fel så finns det på landets ca 1200 vårdcentraler ca 100 psykologer.
Det, om något, är ju helt galet.
Tänkte först inte skriva något om saken, ämnet är så laddat och för mig känns det betydligt privatare än mycket annat men på något sätt känns det viktigt.
Jag har gått till psykolog.
Nej, jag är inte knäpp.
Nej, jag hade inga planer på att ta livet av mig.
Det finns överhuvudtaget inget smaskigt kring det. Jag mådde bara väldigt, väldigt dåligt och tog tag i problemet innan det hade hunnit få ett alltför fast grepp om mig. Jag gick bara dit två gånger men jag hade gärna fortsatt om det inte är så förbaskat dyrt att gå till privata psykologer. Men två gånger var det som krävdes för den gulliga lilla tanten jag gick till att för att städa upp i den mentala oreda jag gick runt och släpade på. Jag hade samlat på mig saker och efter ett par tuffa år med dödsfall och separationer som grädde på moset blev hela soppan svår att hantera. När jag inte längre kunde somna på nätterna fick det vara nog och jag gick till psykolog.
Nog om det. Det jag reagerade på idag, och har reagerat på förut är två saker.
1. Varför är det så förbaskat pinsamt att gå till en terapeut/psykolog?
Om jag har ont i armen går jag till doktorn. Är det då inte fullt naturligt att gå till doktorn när jag har ont i själen? Det är så många människor som mår dåligt. Bara i min bekantskapskrets kan jag samla ihop ett gäng som har sökt hjälp och ett gäng som verkligen skulle må bra av att göra det. Varför inte ta tag i ett problen INNAN det blir akut och man sitter där som ett kraschat vrak?
2. När folk faktiskt tar tag i det och söker hjälp är det nästan omöjligt att få vettig hjälp om du inte är suicidal eller har skadat någon annan människa. Jag har hört skräckexempel om tonårsflickor som skurit sig sönder och samman och blivit hemskickade med plåster på armarna utan att komma i närheten av en psykolog. Jag har själv sett en människa spendera flera veckor på en psykologisk vårdavdelning med ETT ENDA samtal men en jävla massa piller.
Hon var inte galen.
Hon var trasig.
Trasiga människor ska lagas, inte drogas ner.
Visst fyller medicinen en funktion, det är jag säker på men det räcker inte att behandla en massa symptom utan att behandla sjukdomen.
Jag gick aldrig till den allmänna sjukvården. Jag gick direkt till en privat mottagning, fick komma fort och fick utmärkt hjälp men man måste hålla i minnet att många inte har råd med det eller helt enkelt inte ser möjligheten i det. Istället söker dom sig till någon av dessa 1200 vårdcentraler och får höra att ingen av dessa 100 psykologer har tid med dom om dom inte kan tänka sig att göra ett misslyckat självmordsförsök först.
Det mina vänner är sinnesjukt.
Inte att må dåligt.
Eller att söka hjälp.
Det är sunt.
ps. Att flytta på hästbajs är för övrigt att betrakta som terapi det med, tyvärr inte avdragsgill. ds.
