CuriosityAndTheCats

Jag är en läsare, jag har insett det och håller alltid ett lager hemma av böcker jag vill läsa men nu har jag på något vis (läs Hugo) halkat efter på i princip alla områden av livet och normala rutiner är satta ur spel.

Så efter att ha läst ut Katarina Wennstams “Smuts” så gapar hyllan nästan tom.

Där står 5 olästa böcker, har egentligen ingen lust att läsa någon av dom. 3 därför att dom är på engelska. Och tegelstenar. Inget ont i det men handen på hjärtat så är det liiiite jobbigare att läsa på engelska än på svenska. Där står till exempel “Shantaram” av Gregory David Roberts. Jag har hört mycket gott om den och vill gärna läsa den, på svenska. 936 sidor på engelska fick mig att backa och svära lite över hur klumpigt det är att inte kolla språket när man beställer böcker på nätet. Dom andra två är födelsedagspresenter från min kosmopolitiske bror som numera bor i koalaland.

Där står “Anna Karenina” av Tolstoy.
Heh.
Där kan den få stå kvar.
Säkert bra om man orkar plöja sig igenom kapitel 1-3.
Det orkar inte jag.

Och där står slutligen “Värmen” av Ulf Lundell.
Jag har alltid haft svårt för Lundell.
Har egentligen inget direkt skäl till det.
Det har nog mest blivit så.
Så jag köpte “Värmen” för månader sen, tänkte att jag måste ju åtminstone kolla läget.

Läser första meningen.
“Den sommaren bodde vi, eller rättare sagt försökte vi bo, i ett hus i Théoule strax väster om Cannes, eller om det var söder om, sydväst kanske, ett magnifikt hus, verkligen, som låg på ett berg som kanske var 200 meter högt över havet och havet, Medelhavet, låg därnere, därute och gamla och nya lustjakter propellrade sej än hit än dit i sakta mak och i bukten bredde hela Cannes ut sej och flygplatsen rektanglade till sej sin yta inåt land och där bortom låg dom blånande bergen.”

Fortsätter två sidor och stöter på fraser som hårresande hammarblixtar, beethovenska åskväder och världens enorma väldighet.

Här lägger jag stilla ifrån mig “Värmen” och läser raskt tre kapitel i “Half of a yellow sun” av Chimamanda Ngozi Adichie. 430 sidor Nigerianskt inbördeskrig på engelska känns väldigt mycket mer överkomligt än ett kapitel Lundell.

På riktigt.

Men DET är ju farligt.

Nu är det andra morgonen i rad jag vaknar utan känsel i höger hand (skakade inte hand i luften, låtsades använda en penna, man måste ju variera sig) och som det fortsätter sticka och domna i den. Hypokondrin skriker hjärtattack men efterssom det då borde vara vänster arm (och det tog ju en stund att räkna ut) så tror jag mer på den vid öronhöjd fastvuxna höger axel. Och dom läbbiga knölarna i nackmuskeln.

På mitt jobb springer folk och petar varandra på axlarna hela tiden, har tydligen blivit något slags ömhetsbevis att tortera varandra. Själv springer jag skrikandes därifrån vid minsta antydan till att lyfta handen mot mina axlar. Det gör ju svinont. Lät dock en ovanligt hårdhänt arbetskamrat gå lös för någon vecka sen. Ska det göras är det väl bäst att ta i. Vilken smärta. Sadisten fnissade som ett ondskefullt geni vid upptäckten av varje ny knöl. Jag svettades och frös och svimmade nästan om vartannat och hade sen träningsvärk i dagarna tre. Men det blev faktiskt lite bättre.

I söndags somnade jag i soffan med all kroppsvikt koncentrerad till min hopvikta, högra nackmuskel och har sen dess gått runt med axeln i öronhöjd, livrädd för att någon ska peta på den. Borde väl ringa massören.

Men det gör ju ont.
Det är inte skönt alls.
Och dom vill alltid att man ska komma tillbaka, för mer smärta.
Jag vill ha en quick-fix, inte upprepad tortyr.