Men godmorgon lilla fröken okonsekvent.
Men DET är ju farligt.
Nu är det andra morgonen i rad jag vaknar utan känsel i höger hand (skakade inte hand i luften, låtsades använda en penna, man måste ju variera sig) och som det fortsätter sticka och domna i den. Hypokondrin skriker hjärtattack men efterssom det då borde vara vänster arm (och det tog ju en stund att räkna ut) så tror jag mer på den vid öronhöjd fastvuxna höger axel. Och dom läbbiga knölarna i nackmuskeln.
På mitt jobb springer folk och petar varandra på axlarna hela tiden, har tydligen blivit något slags ömhetsbevis att tortera varandra. Själv springer jag skrikandes därifrån vid minsta antydan till att lyfta handen mot mina axlar. Det gör ju svinont. Lät dock en ovanligt hårdhänt arbetskamrat gå lös för någon vecka sen. Ska det göras är det väl bäst att ta i. Vilken smärta. Sadisten fnissade som ett ondskefullt geni vid upptäckten av varje ny knöl. Jag svettades och frös och svimmade nästan om vartannat och hade sen träningsvärk i dagarna tre. Men det blev faktiskt lite bättre.
I söndags somnade jag i soffan med all kroppsvikt koncentrerad till min hopvikta, högra nackmuskel och har sen dess gått runt med axeln i öronhöjd, livrädd för att någon ska peta på den. Borde väl ringa massören.
Men det gör ju ont.
Det är inte skönt alls.
Och dom vill alltid att man ska komma tillbaka, för mer smärta.
Jag vill ha en quick-fix, inte upprepad tortyr.
