CuriosityAndTheCats

Jag vet fortfarande inte om jag kommer behöva göra det eller inte. Tog ett långshot och provar ikano-banken istället. Hela grejen gäller ju ändå min ikea-kredit.

Jag blev så lycklig när det bara krävdes fyra-fem jobbiga automatfrågor för att kopplas fram till en riktig människa. Ännu nöjdare blev jag när rösten sa ..det är fyra samtal före dig, du kopplas snart fram. 4 samtal liksom, hur lång tid kan det ta? Den frågan kommer kanske aldrig få ett svar. Det var nämligen exakt 47 minuter och…33 sekunder sedan.

Nu är det bara tre samtal före mig.
Jag borde alltså komma fram till kundtjänst vid ca 16.15.
Någonting säger mig att mitt tillkämpade lugn kommer ha flugit sin kos vid det laget.

Jag orkar inte ens hetsa upp mig. 
Än.

Sitter här och betraktar katterna slåss.
Dom vill ut och jag vill inte släppa ut dom i den här blåsten.
Sist C the fatcat fick gå ut i halv-storm försvann han i fyra dygn och jag hade så jävla ont i hjärtat och spenderade nätterna med att promenera runt närområdet med ficklampa.
Det har jag ingen lust att upprepa.

Ett större problem än tussarna av katthår som flyger överallt när dom håller på så här är att jag bara har en cigarett kvar och har ringt ikano-banken med hemtelefonen. Tänk om jag röker den nu och sen så tar allt det här flera timmar? Egentligen borde jag hinna rusa ner till kvarterskiosken. Men då kommer dom ju garanterat hinna svara medans jag är borta. Dilemma.

Note to self; Ring alltid upp kundtjänster från mobilen. Eller sluta röka.

Där man på telia åtminstone har en rimlig chans att få prata med en riktig människa efter ett par timmar i telefonkö så har ikea satt upp en för mig ogenomträngelig mur av automatiska frågor som inte leder någonstans. Som pricken över i:et avslutar dom det idiotiska samtalet med att hänvisa till sin hemsida, var tror dom att jag fick numret ifrån? Självklart efter att jag har läst mig igenom otaliga pdf-filer som ger en ny dimension till ordet meningslöst.

Plötsligt vet jag vad jag ska göra med min lediga, sysslolösa dag (om man bortser från städning och tvätt och disk och annat skit). Jag ska ta skrotforden till ikea, kedja fast mig vid första bästa människa i arbetskläder och inte släppa taget förrän jag har fått svar på mina frågor.

Punkt.

-Ramlösa citron. Alltså, först hade vi vichy citron/lime. Allt var frid och fröjd. Tydligt gul etikett, lätt att undvika. Sen blev Vichy Ramlösa fast med Vichy lite kvar under den stora texten. Men den gula etiketten var ju kvar så ok då. Sen ser dom plötsligt nästan identiska ut så att man tar fel hela tiden. Högst irriterande. Och jag hoppas ni fattar hur äckligt det är med bubbelcitronvatten? En droppe diskmedel i ett glas soda. Mumma liksom.

-Mika. Och framförallt den där Lollipop-låten. Maken till dynga får man söka efter. Han var kul ett tag men nu har han tydligen nått en nivå där han kan sälja rent skräp av bara farten och efterssom det råder ett tyst krig om vilken radiokanal som radion i stallet spelar så står radion alltid på RIX tills den här låten kommer och jag byter tillbaka till trygga P3. Dom spelar den bara då och då, RIX har den uppenbarligen på repeat tillsammans med den precis lika irriterande covern (Och vadå cover förresten? Den låter precis likadan nu som i mellanstadiet då lyckan var en dans på fredagsdiskot med någon av tvillingarna jag var kär i. I plural, jag såg ingen skillnad på dom så vilken som helst av dom dög, väldigt praktiskt) på “All for love” med dom gamla Idol-pojkarna.

-Höger/vänster. Eller snarare min egen fullkomliga oförmåga att spontant veta vad som är vad. Varje gång nån ber mig svänga åt något håll måste jag mentalt skaka hand med någon innan jag vet vad som är vad och då har jag som regel redan missat avfarten eller hindret eller vad det nu må vara. Det här var ett större problem under övningskörningstiden (som för övrigt var pinsamt lång om man räknar in alla försök) dom hade en hårdnackad attityd gentemot u-svängar men det skapar fortfarande irriterande fördröjningar titt som tätt.

Speciellt ramlösan och lollipop-eländet har triggat igång mig ordentligt. Det är lustigt hur osvikligt duktig jag är på att ducka för mer verkliga bekymmer genom att skapa små, lagomt irriterande problem att ägna tiden åt. Men tacka vet jag i-landsproblem på lågstadienivå, dom är så trevligt hanterliga i all sin menlöshet.

Idag är dock allt självförakt borta och ersatt med stor kärlek för i stort sett allting. Första passet av Ted-träningen är ridet.

-Ja, det är ju en månad sen sist jag var här.
-Jo.
-Då var det ju inte så kul?
-Nä.
-Men du, idag var det kul.
-Ja.

Den enkla ordväxlingen ser ju inte mycket ut för världen, det kan jag hålla med om men för mig är den värd massor. Det har kort sagt gått väldigt bra idag och jag svävar på rosa moln. Trots försovningen i morse.

Hur kan en människa INTE VAKNA av fyra olika alarm frambringade ur två telefoner på högsta volym? Hemtelefonen la jag till och med med vibration på ovanpå spisen för maximalt skrammel. Bortkastat, jag sover som en spädgris på valium.

Gården där Hugo står har flera stall. “Mitt” stall liggersbredvid ridskolans stall och innehåller även en toalett vilket gör att det passerar igenom lite kissnödiga barn och föräldrar med ojämna mellanrum.

Igår medans Hugo fick på sig skorna stod en mamma och hoppade på ett ben utanför. Hugo stod på stallgången och passagen till toan blev därför ganska smal.

-Kom in du, det är lugnt.
-Är det säkert, jag är lite rädd för hästar?
-Jaja, han är jättesnäll.

När ponnymamman skött sitt strök hon Hugo över pannan.

-Vad snäll han är, står och sover bara.
-Mmm, han är snäll.
-Om xxx någonsin får en egen häst hoppas jag att den är såhär.
-Ja, barn ska ha lugna hästar.

Jag fann det för bäst att inte avslöja att snällasnälla Hugo var absolut stenhög. Klart ungen ska ha en ponny. Jag är en dålig människa. En missbrukare som vill dra ner andra i skiten. Borde kanske hata mig själv lite. Fast jag ska gå till jobbet nu. Jag kan inte le och hata mig själv samtidigt. Så jag struntar i det.

(If you tolerate this-manic street preachers är ju för övrigt bra, hade glömt den tills den var på radion nyss.)

Idag har Hugo avverkat två hovslagare och fått sin drog-debut.

Hovslagare nr 1 kommer jag nog aldrig se igen.
Tänk att en så liten häst kan vara så stark.
Nr 2 såg inte problemet.
Det hade distriktsveterinären och hans medicinväska sett till.
Overkligt bra tajming att han råkade vara på plats.

Förhoppningsvis kommer Hugo för alltid minnas sina rosaskimrande timmar idag och inse att hovslagaren inte är där för att kapa hans ben vid knäna med rostig såg. Tvärtom såg han ut att ha det ganska mysigt där ett tag.

För övrigt så gick inte veterinären med på att första fixen borde vara gratis.
Så synd.
Det är väl annars ett beprövat trick för att fixa nya kunder?

Visst ska vi tänka på miljön, inte bara för det trendiga i det utan för att det får oss att må bra. Mjölk från lokala kossor kommer till oss fortare, är färskare, nyttigare för våra kroppar SAMTIDIGT som vi gynnar den lokala bonden som med ett leende på läpparna kan fortsätta kliva upp mittinatten 365 dagar per år för att mata Rosa, Klara och Gullan.

I dom lokalproducerade varornas tidsanda verkar det ju onödigt, för att inte säga korkat att vända sig till andra sidan klotet för bistånd när det finns folk i er omedelbara närhet i behov av hjälp. Forskning har även visat att generositet gör oss lyckliga.

Så, för bara 200 kronor i månaden erbjuds ni nu ett eget fadderbarn. Flickebarnet i fråga är 26 år gammal, inte på något sätt analfabet eller undernärd men dock svårartat ekonomiskt utmanad. Hon bor i mellersta sverige med en tjock katt, en smal katt och en ganska trasig Ford. Hennes senaste ekonomiska dumhet var att köpa en häst. Dock vägrar flickan leva utan hästen och efterssom vi är oroliga för hennes mentala hälsa i hästlöst tillstånd så är hästen här för att stanna.

För bara 200 kronor i månaden får just DU känna dig viktig och behövd. Du erbjus även fortlöpande e-postuppdateringar om hur det går för ditt fadderbarn med bilder bifogade för att du ska se att dina pengar gör verklig nytta!

Missa inte vårt premiumerbjudande! Som premiumfadder betalar du 400 kronor i månaden men får exklusiva handritade teckningar på posten! 

Och glöm inte; en kan göra skillnad men tillsammans kan ni göra mirakel.

Idag har jag lyssnat på Veronica Maggios “Måndagsbarn”.
Jag har gjort andra saker också.
(jobb och hästar, den har vi hört förr väl?)
Men mest har jag lyssnat på den.

Ser en grannfarbror mittemot skaka mattor på sin balkong.
Blåjeans, rutig skjorta och röda hängslen.
Faktum är att det nästan är en identisk outfit som DJ-J på jobbet hade i lördags.
Överväger faktiskt att springa över och gratulera honom för hans trendigkänslighet.

Risken för katastrof är stor. Då måste jag bara ha det här nerskrivet så att jag kan gå tillbaka och titta på det.

Jag älskar min häst.
Han är duktig.
Jag med.

Dressyträningen gick över förväntan bra. Jag kan ha generat tränaren något genom att kasta mig av och tvångspussa häststackaren och på det stora hela bete mig ovärdigt för en så gott som vuxen människa. Det är ok. Hellre det än tårar.