CuriosityAndTheCats

Enstaka solglimtar ute och idag får jag äntligen rida på Hugo igen, ledig lördag, Kent-konsert och säkert något glas vin, känns på det stora hela som en väldigt bra dag.

Dom senaste gångerna jag ridit Hugo har det varit med hjärtat i halsgropen, all denna vila har gjort hans överskottsenergi till ett faktum och efterssom jag bara har velat skritta med tanke på hans onda ben har han presenterat cirkuskonster ur den högre skolan som kanske hade varit lite charmiga om det inte vore för den förmodade skadan.

Jag har inte flugit i backen, än, men suttit rejält löst ett par gånger och bara hans relativa litenhet har räddat mig kvar i sadeln. Men nu har ju veterinärerna uppmuntrat att han ska ridas som vanligt och även om jag är lite för hypokondrisk för att ta dom helt på orden dom närmsta dagarna så kan jag nog bjuda honom på lite trav i alla fall så han borde bli nöjd och hålla alla sina ben på marknivå.

Vi får väl se.

Kent ikväll då.
Har alltid varit lite kluven till dom.
Å ena sidan så tycker jag väldigt mycket om dom.
Å andra sidan kan det bli lite för mycket teen-angst över det hela.
Hur många ångest-texter kan en och samma människa spotta ur sig?

Men det ska bli jätteroligt, tack jobbet för biljetten!

..försöka slå i mig att klockan är 4 på morgonen, C the fatcat har vält ner blomkrukan (ja i singularis, det var en seg rackare det där, må han vila i frid) och att jag egentligen är så trött att linserna tycks ha växt fast i hornhinnorna permanent, visst.

Prova ni, för jag kommer inte förstå. I min värld kvittrar fåglarna och himmelen är ljust rosa med kanske ett litet, fluffig moln i den yttre delen av synfältet, den där delen som man mer anar än ser.

Hugo har inga senskador.
Gaffelbanden är hela.
Han klev på transporten med bara ett ynkligt litet försök till protest.

Visst, vi har ju det där lilla, lilla molnet, jag är inte rakt igenom en paranoid tvångsneurotiker, en halv grads hälta lyckades vetrinärskorna till slut böja fram i en kota. För oinsatta så är det på gränsen till obetydligt och återfinns på en hel del arbetande hästar men bör hållas under uppsikt. Är dock övertygad om att jag i fortsättningen ska lyssna på den där lilla skade-paranoida häst-hypokondrikern i mig, det ben som jag kände hälta i tidigt var minst svullet men visade sig vara problemet, önskar bara att vi kommit till klinik snabbare, man ska inte tveka.

Åkte dessutom därifrån efter att en av veterinärskorna och även dressyrryttarinna avkrävt mig på löftet att höra av mig till henne först om jag skulle få för mig att sälja honom, hans fina trav betraktade hon som hopplöst bortkastat på vad jag vill ska bli en hopphäst.

Det värmde mattehjärtat, inte bara jag som tycker han är tjusig.
Men Hugo stannar hos mig, hittehästar som visar sig vara kärleken släpper man inte hur som helst.
(Och du J, tack för att du aldrig slutade skicka hästannonser till min mail.)