Visst kan ni..
Prova ni, för jag kommer inte förstå. I min värld kvittrar fåglarna och himmelen är ljust rosa med kanske ett litet, fluffig moln i den yttre delen av synfältet, den där delen som man mer anar än ser.
Hugo har inga senskador.
Gaffelbanden är hela.
Han klev på transporten med bara ett ynkligt litet försök till protest.
Visst, vi har ju det där lilla, lilla molnet, jag är inte rakt igenom en paranoid tvångsneurotiker, en halv grads hälta lyckades vetrinärskorna till slut böja fram i en kota. För oinsatta så är det på gränsen till obetydligt och återfinns på en hel del arbetande hästar men bör hållas under uppsikt. Är dock övertygad om att jag i fortsättningen ska lyssna på den där lilla skade-paranoida häst-hypokondrikern i mig, det ben som jag kände hälta i tidigt var minst svullet men visade sig vara problemet, önskar bara att vi kommit till klinik snabbare, man ska inte tveka.
Åkte dessutom därifrån efter att en av veterinärskorna och även dressyrryttarinna avkrävt mig på löftet att höra av mig till henne först om jag skulle få för mig att sälja honom, hans fina trav betraktade hon som hopplöst bortkastat på vad jag vill ska bli en hopphäst.
Det värmde mattehjärtat, inte bara jag som tycker han är tjusig.
Men Hugo stannar hos mig, hittehästar som visar sig vara kärleken släpper man inte hur som helst.
(Och du J, tack för att du aldrig slutade skicka hästannonser till min mail.)
