Perfekt och oförstörbar.
Känner ett behov av att droppa Kent-titlar och rader ur texter omkring mig men det vore ju lite pinsamt efterssom jag några inlägg ner påstod att jag hade tröttnat på Jocke Bergs eviga ångest. Glöm det. Hans ångest är tydligen min igen. “Verkligen” har legat i bilstereon (och, kors i taket, funkat) sen igår och jag har glatt skrålat med och varit nostalgisk. Men det där med att vara konsekvent är ju så..svårt?
Det låter ju så fint.
Jag är konsekvent och principfast.
Eller hur?
Sånt man skriver i en cv, om man någonsin hade gjort en sådan.
Det enda jag kan vara konsekvent säker på är att jag kommer att ändra mig-om i princip allt. Principer la jag ner för länge sen, folk förväntar sig att man ska leva efter dom också, det är så märkligt alltihopa.
Orka.
Visst, jag kan också ha principer.
Jag kan i princip ha som princip att försöka låta bli att ha så många principer för jag kommer förmodligen bryta dom i princip alla lägen.
Så.
Godnatt.
/Eder Principessa.
