CuriosityAndTheCats

Känner ett behov av att droppa Kent-titlar och rader ur texter omkring mig men det vore ju lite pinsamt efterssom jag några inlägg ner påstod att jag hade tröttnat på Jocke Bergs eviga ångest. Glöm det. Hans ångest är tydligen min igen. “Verkligen” har legat i bilstereon (och, kors i taket, funkat) sen igår och jag har glatt skrålat med och varit nostalgisk. Men det där med att vara konsekvent är ju så..svårt?

Det låter ju så fint.
Jag är konsekvent och principfast.
Eller hur?
Sånt man skriver i en cv, om man någonsin hade gjort en sådan.

Det enda jag kan vara konsekvent säker på är att jag kommer att ändra mig-om i princip allt. Principer la jag ner för länge sen, folk förväntar sig att man ska leva efter dom också, det är så märkligt alltihopa. 

Orka.

Visst, jag kan också ha principer.
Jag kan i princip ha som princip att försöka låta bli att ha så många principer för jag kommer förmodligen bryta dom i princip alla lägen.

Så.
Godnatt.

/Eder Principessa.

Skulle egentligen gått på födelsedagsfest idag men med ett långt pass imorgon och med en lättare bakfylla kändes inte det helt ok så jag sa ja vid “Persbrandt” när bio-frågan kom på tal. Efterssom jag inte brydde mig om att kolla vad filmen handlade om kom Simon Stahos äktenskapliga uppgörelse med tveksamt slut som en blixt från klar himmel.

Jesus.
Relationstveksamma individer bör nog hålla sig undan “Himlens hjärta”.
Och Persbrandt bara grinade.
Man kan ju bli mörkrädd för mindre.

..tonårshjärtat bultar fortfarande för Kent.
Och ingen blev nappad på någon pizza.
Bra facit på det stora hela.

Enstaka solglimtar ute och idag får jag äntligen rida på Hugo igen, ledig lördag, Kent-konsert och säkert något glas vin, känns på det stora hela som en väldigt bra dag.

Dom senaste gångerna jag ridit Hugo har det varit med hjärtat i halsgropen, all denna vila har gjort hans överskottsenergi till ett faktum och efterssom jag bara har velat skritta med tanke på hans onda ben har han presenterat cirkuskonster ur den högre skolan som kanske hade varit lite charmiga om det inte vore för den förmodade skadan.

Jag har inte flugit i backen, än, men suttit rejält löst ett par gånger och bara hans relativa litenhet har räddat mig kvar i sadeln. Men nu har ju veterinärerna uppmuntrat att han ska ridas som vanligt och även om jag är lite för hypokondrisk för att ta dom helt på orden dom närmsta dagarna så kan jag nog bjuda honom på lite trav i alla fall så han borde bli nöjd och hålla alla sina ben på marknivå.

Vi får väl se.

Kent ikväll då.
Har alltid varit lite kluven till dom.
Å ena sidan så tycker jag väldigt mycket om dom.
Å andra sidan kan det bli lite för mycket teen-angst över det hela.
Hur många ångest-texter kan en och samma människa spotta ur sig?

Men det ska bli jätteroligt, tack jobbet för biljetten!

..försöka slå i mig att klockan är 4 på morgonen, C the fatcat har vält ner blomkrukan (ja i singularis, det var en seg rackare det där, må han vila i frid) och att jag egentligen är så trött att linserna tycks ha växt fast i hornhinnorna permanent, visst.

Prova ni, för jag kommer inte förstå. I min värld kvittrar fåglarna och himmelen är ljust rosa med kanske ett litet, fluffig moln i den yttre delen av synfältet, den där delen som man mer anar än ser.

Hugo har inga senskador.
Gaffelbanden är hela.
Han klev på transporten med bara ett ynkligt litet försök till protest.

Visst, vi har ju det där lilla, lilla molnet, jag är inte rakt igenom en paranoid tvångsneurotiker, en halv grads hälta lyckades vetrinärskorna till slut böja fram i en kota. För oinsatta så är det på gränsen till obetydligt och återfinns på en hel del arbetande hästar men bör hållas under uppsikt. Är dock övertygad om att jag i fortsättningen ska lyssna på den där lilla skade-paranoida häst-hypokondrikern i mig, det ben som jag kände hälta i tidigt var minst svullet men visade sig vara problemet, önskar bara att vi kommit till klinik snabbare, man ska inte tveka.

Åkte dessutom därifrån efter att en av veterinärskorna och även dressyrryttarinna avkrävt mig på löftet att höra av mig till henne först om jag skulle få för mig att sälja honom, hans fina trav betraktade hon som hopplöst bortkastat på vad jag vill ska bli en hopphäst.

Det värmde mattehjärtat, inte bara jag som tycker han är tjusig.
Men Hugo stannar hos mig, hittehästar som visar sig vara kärleken släpper man inte hur som helst.
(Och du J, tack för att du aldrig slutade skicka hästannonser till min mail.)

Sitter här med låren stumma av träningsvärk. Lyxiga Titanic kom med ett pris kan man säga. Förutom träningsvärken bär jag omkring på en skavande påminnelse att man ska överväga sitt val av småbyssor under ridbyxorna noga men det är jag lite för pryd för att prata om.

Dessutom spelar det ingen roll, så fort kaffet är urdrucket bär det av till stallet och kliniken med Hugo. Jag gör mitt bästa för att låta bli att googla fram mer info än vad jag redan har om gaffelband och ytliga böjsenor, jag vill faktiskt inte veta mer just nu. Läsningen är inte så upplyftande. Jag försöker istället tänka positiva tankar om en smärtfri lastning i trailern. Sist var det ju en liten show kring det där och nu, med hans ben i åtanke, så vill jag verkligen inte ha något bråk. Därav frammumlade affirmationer om mysiga trailers och morötter, undra om dom når ända ut till Sörfors?

Anyway, har jag tur så kan jag få ett höjt ögonbryn av veterinären medans jag ser att han tänker trötta tankar om hypokondriska hästägare.. Jag hoppas verkligen det, det vore så värt den blicken.

Red en annan häst än Hugo idag, Hugo vilar i väntan på veterinärens utlåtande. Hästen ifråga är typ dubbelt så stor som Hugo, lätt ett par hundra kilo mer häst i alla fall. Efter den inledande känslan av att ha bytt ut en optimistjolle mot..ja, Titanic, så var det hela väldans skoj. Kul med välutbildade hästar.

Dagens (hittils) märkligaste; Massa folk i stallet idag, sportlovsläger. Jag såg på långt håll hur hon spanade in mig, barnet. Liksom beräknade vart jag skulle gå och styrde åt samma håll. När jag satt i bilen, med dörren öppen, känner jag hur någon stirrar ut mig, intensivt. Tittar upp från mobilen och där står hon, och tittar. Inget mer. Jag testar gängse artighetsfraser som “Hej” och “vad gör du?” och sedan, lite mer desperat “vart är dina föräldrar”. Inget svar, bara stirr. Sen gör hon något invecklat med händerna och jag inser att hon är döv. Jaha, hur gör man då? Jag kan ju inte berätta att jag inte förstår? Så hon fortsätter teckna och jag tittar på tills en mamma dyker upp och hämtar henne. Det måste vara lite läskigt att ha ett barn som gärna springer iväg och som dom flesta inte kan kommunicera med..

Dagens obehagliga känsla; Hugos ben, inget värre men inget bättre heller. Kan inte oroa mig mer nu, så många hallonmunkar kan inte ICA skrapa ihop även om dom kunde läsa på förpackningarna så det hela får vara nu, tills imorgon.

Nu jobb.

Om man endast med en enorm kraftansträngning avhåller sig från att åka till ICA och kalla personalen inkompetenta retards för att dom har lagt vaniljmunkarna på platsen för hallonmunkarna så..

a) är man kanske en smula överspänd.
b) avskyr man verkligen vaniljkräm.
c) borde man sluta hantera sina problen med hallonmunkar.
d) all of the above.

Men ärligt, hur jävla svårt ska det vara, läs på förpackningen liksom… För när dom väl ligger där ser dom likadana ut med skillnaden att vaniljmunkar är så äckligt att jag blir arg.

När allt som man ignorerade på fyra lediga dagar ska pressas ihop på en jobbdag så har man inte tid.

Och när en gnagande misstanke om att allt inte är som det ska i ens hästs ben så är det lätt att betrakta världen i gråskalor och ha lite ont i hjärtat. På fredag ska vi till veterinärkliniken. Det återstår att se vilken färg livet har efter det.

Rosa, svart eller fortsatt grått?

I fredags natt efter jobbet, ca 04.00 tittade jag på schemat och kände mig nöjd i trygg förvissning om att jag hade ett hav av ledig tid framför mig. Ända tills onsdag förmiddag. Sen blev jag lite rädd och övertalade svettis att han borde vara ledig måndag förmiddag. Frihet under ansvar är jag på det stora hela usel på.

Anyway, efterssom jag hade så mycket tid skulle jag ju fixa så mycket. Ta mig i kragen.

Amenvisstsörru.
Jag har inte gjort ett skit.
Av värde alltså.
Inte ens hämtat dom där kofångarna.
Snart så, men inte än.

Det är bättre att inte ha någon tid över, då slipper jag ångesten över att bara vara en ovanligt lat människa.

 Men nu, NU ska jag hämta kofångarna.

Jag ska bara byta om först menåhkolladärdendärskivanharjagintehörtpålänge och nu gick det visst en timme till, hjälp mig, någon?