CuriosityAndTheCats

Jag tycker om musik som känns gammal på det där amy winehouse-sättet och har fått en ny favorit.

Duffy och låten Mercy är på radion hela tiden och varje gång höjer jag volymen och sjunger. Höjer radion lite till när jag inser att jag själv inte alls låter bra. Om jag kunde sjunga skulle jag nog vilja låta lite sådär…gammalt. Madcons Beggin går lite i samma stil, också bra.

Bilen är ju det bästa stället, trots dess utseende och att värmen verkar hålla på att ge upp, i bilen kan jag låta som både axl rose, jay-z OCH mary j blige. Inte illa. Det är för övrigt dom tre skivorna som bilstereon accepterar utan vidare, alla övriga kan spelas helt beroende på stereons humör. Andra människor kanske skulle bli förvånade över att ha begåvats med en bilstereo som bara spelar skivor beroende på humör, jag är det verkligen inte, vore snarast konstigt om det bara funkade. Det har för övrigt ingenting med skivornas ålder eller kvalite att göra, mary j-skivan till exempel är både bränd, repad och gammal, nemas problemas. Brända skivor verkar den ha någon förkärlek för, chansen att skivan går att lyssna på ökar markant om den är bränd.

Tur att i-poden funkar överallt.
Radion funkar nämligen inte riktigt på vägen mellan svartviks bildemontering och stallet och den vägen planerar jag och mina snart inhämtade, nya kofångare att ta idag.

Jag skulle vilja kunna länka sådär snyggt. Typ som att här är ytterligare en generande bikinipersonalfestsbild som plötsligt dök upp i mitt liv. Igen. Hela scenariot känns bekant förutom att accesoarerna är utbytta från kroppsbyggare till gummistövlar, verktyg och en amerikanare.
(Som i stor, gammal, amerikansk bil, inte en amerikansk människa. Känns viktigt att förtydliga det.)

Men det kan jag inte så det kommer aldrig hända. Jag levde för övrigt i lycklig ovisshet om att såna bilder alls existerade tills idag. Förnekelse kallas det. Visst minns jag att vattenskoter småpajjade och att jag gick för att hämta verktyg, det var kameran och att jag har en obehaglig förmåga att förvandlas till linslus som jag hade förträngt.

P-the bildoktor, the byggarebob och the kanalltihelavärldenochäroverkligtsnäll berättade det för mig idag. Hans sambo är mycket ivrig med kameran och Fyll-Curly har just köpt sig ytterligare några dagar i skamvrån.

Imorgon ska jag åka och hämta nya kofångare till skrotforden, egentligen onödigt nu när det har snöat igen, (Och ni tryckte väl ändå inte på det där också? Jag kan ju inte säger jag) efterssom P skrockande säger att jag inte kommer få dom fastmonterade på bilen förrän all snö och is är definitivt borta för i år. Ungefär som när jag var liten och inte fick ta fram cykeln förrän allt grus var borta. Känns lite tryggt välbekant sådär.

Men alltså, hur gör man? Länkar sådär fiffigt alltså?

Senaste veckans solglimtar och takdropp har lurat in mig i någon falsk vårkänsla och att vakna till en decimeter nysnö känns bara fel. Det har ju knappt snöat på hela vintern, känns bara retsamt att det ska börja nu.

Jag vill nästan börja gråta när jag tänker på igelkottarna som kryper fram och inte har någon mat och sen blir helt översnöade. Eller, om vi ska vara ärliga så gjorde jag väl just det.

Lustigt att man kan bläddra sig igenom en tidning fylld av mord, olyckor, våldtäkter och Charlotte Perreli men bestämma sig för att bli tårögd för att igelkottarna svälter.

Men jag tycker synd om dom.
Så mata era lokala igelkottar.
Fast inte med mjölk, då får dom ont i magen.
Kattmat vill dom ha.

(för all del, mata charlotte perrelli också om ni råkar ha henne i närheten. och tvätta henne i ansiktet, hon är for fact riktigt söt osminkad, det där i lördags var ju snudd på läskigt.)

Efter ett par telefonsamtal är jag redo att bekräfta vad jag egentligen redan visste, mitt alter ego efter några glas vin lider av minst en, antagligen flera bokstavskombinationer.

Lider av var ju egentligen helt felformulerat.
Fyll-Curly lider inte alls.
Det lämnar hon åt mig.

Och åt folk som blir rånade på pizzor, hjälplöst ser mig torka mintu på deras nya klänning och ser sina flip-flops hivas in bakom disken på pizzeria med rabiat pizzabagare.

Fast det där med flip-flopsen var vi två om. Det höll på att resultera i polisanmälningar men stannade vid livslång portning för mig och J från den pizzerian.
Ingen humor alls hade han.
Och äckliga pizzor.
Det var nog bäst som skedde.

Hursomhelst så vill jag bara säga att jag har tagit min hand från den där människan. Råkar ni ut för henne får ni ringa någon annanstans och klaga. She´s on her own now.

..att katterna borde ha vett att inte vara hungriga när jag är lite småbakis.

Men icke.
Dom har tydligen ingen som helst uppfattning om hur äckligt “Bitar av oxe i sås” luktar.
Korkade djur.

Nu är det stalltjänst på riktigt.
Det tar emot att lämna soffan, filten, tv:n och datorn.
Men nästa hoper djur måste ju också få mat.
Deras mat luktar inte alls lika illa men väger massor istället.

Hur man än vänder sig så har man arslet bak.
Och på tal om arsle så tycks det som om Gremlins har lagt ner skrivandet. (nej, hon är inget arsle, så vitt jag vet i alla fall, hon verkar bara vara väldigt road av ordet arsle) Det tycker jag är lite sorgligt.

Jag bara älskar mig själv när jag är så förutseende att jag handlar middag på lilla thai-kiosken. För det betyder att det finns rester när jag så väl behöver det, dvs nu, lite småbakis och våldsamt hungrig. För visst är det så att hon den lilla thai-människan som jobbar där får the nazi-soupchef att framstå som rätt trevlig men hon gör god mat och enorma portioner som föder den här hungriga halv-afrikanen i två dagar.

Vem orkar vänta på utkörning eller för den delen åka och handla?

Smart nog var jag även att lämna några cigaretter här hemma för självklart kom jag hem utan igår men det är helt ok, finns mycket värre saker att komma hem utan. Eller med för den delen. Borde verkligen lägga ner det här rökandet.

Äckligt är vad det är.

Ganska ont i huvudet och skyldig en halv pizza.

Höll på att bli en hel när jag fintade oförstående lillebror (nej, inte min lillebror, värdinnans) och stal pizzakartongen han bar på. Men Storasystern tog fram den stränga rösten så jag lämnade tillbaka. Halva.

Men det där var ju jättesent, innan dess gick allt lugnt till och jag hade väldigt trevligt trots att det visade sig att jag är usel på Guitar Hero.
Det hade jag nog i och för sig kunnat räkna ut på förhand.

Nu stalljänst och eventuellt leverans av förlåtmigjagärodräglignärjagärfull-pizza.

Sitter här och känner mig en smula förvirrad över att inte ha bråttom någonstans. Lördagar är inte känd som någon fridag i mitt liv men nu har det blivit andra bullar av och jag är ledig. Faktum är att jag egentligen var ledig ändå tills på onsdag men sån frihet skrämmer mig, vem vet vad jag kan ta mig till, så jag frågade frivilligt en förvånad Svettis om inte han ville vara ledig på måndag lunch.

Självklart ville han det.
Det vill normalt sett jag också.

Men med ett nytt schema som innebär lite lediga lördagar så känns plötsligt inte måndag lunch speciellt jobbig längre.

(förresten ska jag kanske säga att alla dessa schemalagda lördagar var mitt eget fel, en smärre livskris fick mig att typ säga upp mig och försöka plugga, jämmer och elände, ett halvår på waynes i kombination med halvhjärtat plugg, csn-skräck och att jag egentligen aldrig slutade jobba på jobbet jag hade från början fick mig på bättre tankar.)

Så nu ska jag åka till min häst och bortsta hål på honom i lugn och ro, kanske skritta lite. Hugo är inte riktigt kry i ett ben och förväntas vila lite. Det har han inte riktigt fattat själv och blir heligt förbannad när jag inte låter honom galoppera så vi får väl se om ännu en skrittur ska förvandlas till light-rodeo.

Sen bli det inflyttningsfest och vin för Miss Curly.

Vi pratade om det igår på jobbet.
Och sen såg jag samma fråga på tv igår.

Vad ville ni bli när ni blev stora när ni var små?

Jag kunde inte komma på att jag ville bli någonting när jag blev stor när jag var liten. Framförhållning har aldrig riktigt legat för mig. Men sen på kvällen kom jag på att det ville jag ju visst det.

Cirkusmänniska.
Jag ville jobba på cirkus.

Notera att jag inte skriver “cirkusprinsessa”. Jag kan inte komma ihåg att jag hade någon lust att dirigera pudlar ovanpå ponnyer iförd ful klänning. Jag ville hänga med elefanterna. Gå promenader med dom och bada dom.

Mest bada dom.
Hänga med hästarna också.
Självklart.
Men prinsessgrejen föll alltid på samma sak.
Den där jäkla klänningen.
Och skorna.

Min barndom spenderades mest smutsig. Och naken. Jag blev alltid lortig och fann det för bäst att plocka av mig allt innan någon noterade hur skitig man blev av att kräla omkring på backen och hoppa i vattenpölar. Till min mors stora förtvivlan blev jag förtvivlad av klänningar, dom var helt värdelösa att leka i. Och det blev allt som oftast ett jäkla liv när man blev lortig i dom.

Jag har lärt mig att ha klänning utan att kasta av mig den så fort jag kliver ur min mors synfält. Skorna är jag fortfarande värdelös på. Högklackat är supersnyggt. På bild och på andra människor och på mig när jag sitter eller står still. Jag kan inte gå i dom. Inte, verkligen.

Mamma blev kompenserad av min ultrafeminina lillasyster som i princip föddes i en klänning och som aldrig har gillat att bli lortig eller hoppa i vattenpölar. Jag har planer på att lära mig gå i klackar.

Sen.
När jag blir stor.
Och jobbar på cirkus.
Jag ska bada elefanter iförd högklackat.
Så det så.

Ett mycket större problem än böckerna är ju egentligen att jag inte bara är skitrik. Det är i stort sett det jag har tänkt på idag. Efter att jag funderat lite på hur många fattiga släktingar som kommer behöva stödutfodras efter min lottovinst har jag kommit fram till att en vinst på ungefär 100 miljoner kronor räcker.

Och om jag inte kan få det kan väl någon åtminstone ge mig en butler?

Jag är så dödligt jävla utled på trivialiteter som smutsiga strumpor och odiskade tallrikar att min själ dör lite när jag tänker på att jag med största sannolikhet kommer bli tvungen att ta reda på mitt eget skräp i hur många år som helst om jag inte dör ung, och det går inte för jag kommer bli så förbannat grinig om jag aldrig kommer få använda dom där pensionspengarna som jag inte köper skor för varje månad.

Och ålderdom betraktar jag mest som ett freecard till att bli hur excentriskt som helst. Börja snatta, röka gräs till frukost, färga håret rosa och sånt.

Mmm, ålderdom..

Ja, det var väl allt jag hade på hjärtat just nu.